Alfhild Agrell

Författarinna. Invald 1885

Alfhild Agrell (1849–1923) var född och uppvuxen i Härnösand. Nitton år gammal gifte hon sig med grosshandlaren Albert Agrell. Efter några år i Sundsvall flyttade makarna 1876 till Stockholm. Redan tidigt hade hon haft teaterdrömmar och väl i Stockholm lär hon ha gjort inträdesprov vid Dramaten. Hur det lyckades är okänt, men det var som dramatiker hon skulle slå igenom. Hennes första drama Räddad, som gavs ut under pseudonymen ”Thyra”, hade premiär på Dramaten 1882. Den för tiden radikala och hyllade pjäsen handlar om Viola som gör uppror i sitt äktenskap. Pjäsen ses som ett svar på Ibsens Ett dockhem men är både radikalare och mer pessimistisk i sin vidareutveckling av kvinnans möjligheter till självförverkligande i äktenskapet.
Alfhild Agrell tar också i sina följande dramer upp frågor kring makt och samhälle och om kvinnors utsatthet, allt skildrat med mod, nerv och smärta. Två av hennes pjäser, Dömd (1884) och Ensam (1886), handlar om ogifta mödrars svårigheter.

Alfhild Agrell var som mest produktiv under 1880-talet. Hon var en av de tongivande dramatikerna under det moderna genombrottets tid då emancipationsfrågor var ett hett ämne, inte minst på teaterscenerna.  Men medan Ibsens och Strindbergs dramatik levt vidare föll Alfhild Agrells pjäser i glömska. Hon hade under 1880-talet framgångsrikt utmanat sina manliga kolleger på deras egen planhalva. Hon hade dragit fulla hus till Sveriges förnämsta scen – Kungliga Dramatiska Teatern. Men under senare delen av 1880-talet blev hon illa ansatt av en del kritiker. Bl.a. anklagades hon orättvist för att plagiera Ibsen. Hennes sista drama Vår! antogs för spelning men sattes aldrig upp. Men Alfhild Agrell lät sig inte tystas av de påhopp hon utsattes för. Så småningom fann hon en ny linje i sitt författarskap. Under pseudonymen ”Lovisa Petterkvist” gjorde hon succé med två dagboksromaner, I Stockholm (1892) och I Jockmock (1896). Med humorn som vapen passade hon här på att attackera sina antagonister. Böckerna blev stora försäljningsframgångar och etablerade henne som ett litterärt namn utanför dramatiken. En entusiastisk kritikerkår tog tidstypiskt nog för givet att en manlig författare dolde sig bakom signaturen. Efter succén med Lovisa Petterkvist började Alfhild Agrell skriva Norrlandsskildringar under pseudonymen ”Stig Stigson”, bl.a. Nordanifrån (1898). Även dessa berättelser mottogs mycket positivt och blev stora försäljningsframgångar.

Efter skilsmässa 1895 var Alfhild Agrell tvungen att försörja sig själv. Åren kring sekelskiftet arbetade hon med romanen Guds drömmare, som utgavs 1903. Den fick ett blandat mottagande och nu började hennes litterära kreativitet stagnera. Sedan flera år hade hon lungproblem och de följande åren vistades hon mycket utomlands. Åter i Sverige 1910 förde hon en ambulerande tillvaro. Hon var ekonomiskt utarmad och led av psykisk och fysisk ohälsa.1919 utkom hennes sista verk, En lappbok, en samling berättelser förlagda till samisk miljö där hon tar tydligt parti för den samiska minoriteten. Boken fick övervägande negativa recensioner. Alfhild Agrell var efter sin död 1923 en närmast bortglömd författare. Först under 1980- och 1990-talen började hon uppmärksammas i en del artiklar, och hennes noveller dök upp i olika antologier.
Men på 2000-talet kom hon att uppmärksammas desto mer. Med början 2004 digataliserades de flesta av hennes verk på Projekt Runeberg och Dramawebben. År 2007 spelades Räddad av Östgötateatern och kom därtill ut i två olika nyutgåvor. Samma år anordnade Dramaten läsning av dramerna Ensam och Dömd. För första gången sedan 1904 utkom 2009 hennes enda roman Guds drömmare i nyutgåva. 2011 fick hon på biblioteket i födelsestaden Härnösand en sal uppkallad efter sig, Alfhild Agrell-salen, och året därpå bildades Alfhild Agrell-sällskapet i Härnösand. Litteraturvetaren Ingeborg Nordin Hennel, som tidigare skrivit en bok och flera vetenskapliga artiklar om Alfhild Agrell, utkom 2014 med biografin Alfhild Agrell: rebell, humorist, berättare. /BW

Litt: Ingeborg Nordin Hennel, Alfhild Agrell, rebell, humorist, berättare (2014)