Amanda Kerfstedt

idun-amanda-kerfstedt

 Författarinna. Invald 1885.

Amanda Kerfstedt (1835-1920) är idag en tämligen bortglömd författare, men hon var på sin tid mycket läst och uppmärksammad. Hon växte upp i Eskilstuna där fadern var borgmästare. Modern var syster till fornforskaren och nationalsångsförfattaren Rikard Dybeck. Hemmet präglades i hög grad av föräldrarnas litterära intressen och fadern tog aktiv del i dotterns intellektuella fostran. Hon var ett mycket fantasifullt barn och skrev redan som liten egna berättelser om ”ädla jungfrur, stolta rövare och dunkla fängelsedjup”. Åtta år gammal sändes hon till Stockholm och sattes i sin fasters flickpension. När hon som 13-åring återvände till föräldrahemmet fick hon ta ansvar för hus och hem eftersom modern blivit sjuk, ett nog så betungande uppdrag eftersom hushållet var stort med småsyskon och många gäster. Först tre år senare anställdes en husmamsell för att den unga Amanda skulle kunna ge sig ”ut i världen och vara glad”.

20 år gammal gifte sig Amanda Kerfstedt med den 40 år äldre prosten i Hedemora Bengt Gustaf Lindgren. I äktenskapet föddes sonen Hellen, sedermera känd kritiker och litteraturhistoriker. Prosten avled redan efter tre år och Amanda Kerfstedt flyttade då till Uppsala där hon hade skolhushåll för sina yngre bröder. I Uppsala kom hon snabbt in i en kulturell umgängeskrets och här lärde hon känna Petrus Kerfstedt, som var rektor för Uppsala privata elementarläroverk. Paret gifte sig 1872 och några år senare föddes dottern Signe. 1879 flyttade familjen till Stockholm. Petrus Kerfstedt hade utsetts till rektor för det nybildade blindinstitutet som då låg på Nybrogatan. I slutet av 1880-talet flyttade skolan till nybyggda lokaler i Tomteboda i Solna. Rektorsfamiljen flyttade också dit och fick en tjänstebostad där.

Amanda Kerfstedt hade redan innan hon gifte sig med Petrus Kerfstedt debuterat som författare med en samling berättelser för barn. Hennes första bok, Tiggargossen och qvastgubbens dukater, kom 1865, tätt följd av Signhild och hennes vänner, Ett exempel för flickor, båda utgivna under pseudonymen ”-y”. På 1870-talet började hon dock använda sitt riktiga namn. Amanda Kerfstedt hade många strängar på sin lyra. Hon skrev inte bara barn- och ungdomsböcker utan också romaner och noveller för vuxna. Till hennes mest kända verk hör Små och stora (1882), Bland fält och ängar (1895) och Bränningar (1899). Hon var även en flitig recensent av såväl vuxen- som barnlitteratur i bl.a. Tidskrift för hemmet och Idun. En lång rad berättelser för barn publicerades i tidskrifter som Folkskolans Barntidning. Åren 1889-1892 var hon redaktör för Fredrika Bremer Förbundets tidning Dagny där hon pikant nog kom att refusera en novell av Selma Lagerlöf.

Det som präglar Amanda Kerfstedts barn- och ungdomsböcker, och som gör att de nu känns helt omoderna, var att de var skrivna i uppfostrande syfte, vilket ju redan undertiteln på Signhild-boken antyder. Troligen hörde hon också till dem som tog initiativ till Fredrika Bremer Förbundets bokkommitté, verksam åren 1886-1904, där man bl.a. upprättade listor över vad som ansågs vara lämplig läsning för barn. Och lämplighetskraven var höga! Vilda flickor och svärande pojkar fann inte nåd inför kommittén. Sedlighetsfrågor låg henne överhuvudtaget varmt om hjärtat. 1881 publicerade hon novellen Synd, som blev mycket uppmärksammad och ett viktigt inlägg i 1880-talets sedlighetsdebatt.

Även om Amanda Kerfstedts författarskap numera uppfattas om tendentiöst och tråkigt finns där ett socialt engagemang och en sympati för samhällets fattiga, som fortfarande berör. Hon var därtill starkt engagerad i kvinnofrågor och i sina vuxenböcker tar hon ofta upp jämlikhetsfrågor. På 1880-talet tillhörde hon den grupp radikala författare som kallade sig Svältringen – därför att vid mötena endast serverades te och smörgås. Gruppen blev en viktig mötesplats särskilt för skrivande kvinnor, men även flera män ingick i kretsen. Bland de kvinnliga ledamöterna fanns flera iduneser, bl.a. Anne Charlotte Leffler (invald 1885) och Alfhild Agrell (invald 1885).

Det tidiga 1900-talet blev en svår tid för Amanda Kerfstedt och hennes familj. 1903 avskedades Petrus Kerfstedt från sin rektorstjänst vid Tomteboda på grund av ”bristande omsorg om institutet och dess tillgångar”. Familjen flyttade åter in till Stockholm där Petrus Kerfstedt avled 1906. Amanda Kerfstedts son Hellen Lindgren avled 1904, ett hårt slag eftersom de två stått varandra nära och även haft mycket samarbete. Hon hade ofta ekonomiska bekymmer och klagade för sina vänner att det var svårt att leva på sin penna. Hennes sista roman, Maja, utkom 1916 när hon var 81 år gammal. /BW

Litt: Boel Englund & Lena Kåreland, Rätten till ordet, En kollektivbiografi över skrivande stockholmskvinnor 1880-1920 (2008)