Anna Maria Roos

Anna Maria RoosFörfattarinna. Invald 1895. Sällskapets ordf. 1901–1905.

Anna Maria Roos (1862–1938) var född och uppvuxen i Stockholm. Ändå är hon mest av allt förknippad med den lantliga idyll hon skriver om i läseböckerna Sörgården (1912) och I Önnemo (1917), som generationer av svenska barn lärde sig läsa i. Trots att böckerna så småningom blev omoderna och ersattes av andra läseböcker lever begreppet ”sörgårdsidyll” vidare ännu idag.

Anna Maria Roos fick sin första utbildning i hemmet och gick därefter några år i Åhlinska skolan. Redan som tonåring genomgick hon Högre lärarinneseminariet men var aldrig intresserad av under visning. De närmaste åren efter seminarietiden ägnade hon istället åt olika konstnärliga verksamheter. Hennes begåvning spände över vida fält. Hon målade, komponerade och skrev, men det var till sist det egna skrivandet som tog över. Störst framgång nådde hon som diktare för barn. Under signaturen ”Alfaro” debuterade hon 1894 som barnboksförfattare med Lilla Elnas sagor. Boken bestod av en för henne karakteristisk blandning av visor, en del tonsatta av hennes själv, dikter, sagor och små prosaberättelser. Här publicerades för första gången den numera klassiska barnvisan ”Blåsippan ute i backarna står”, senare tonsatt av Alice Tegnér (även hon invald 1895).

Anna Maria Roos förblev ogift, men hon var en berättande faster för sina brorsbarn. Det var på deras sängkanter sagorna växte fram. Hon verkade också som söndagsskollärare och kom även där i nära kontakt med barn. Redan året efter Lilla Elnas sagor utkom I Hvitavall (1–2) med sagor, visor och dikter och samma år berättelsesamlingen Tysta djup, båda väl mottagna av kritik och läsare. Barnbokskritikern Gurli Linder (invald 1897) kallade i en recension i DN Anna Maria Roos ”den förnämsta av diktare för den yngsta barnavärlden”. Det var det direkta tilltalet till de unga läsarna och avsaknaden av pekpinnar i kombination med en poetisk enkelhet, lätthet och glädje, framför allt i visorna, som gjorde Anna Maria Roos till en för tiden unik författare. Många av hennes välkända visor har levt vidare i senare sångsamlingar som Nu ska vi sjunga (1943).

Åren kring sekelskiftet 1900 hade den mångsidiga Anna Maria Roos många järn i elden. Hon medverkade med berättelser och visor i flera tidskrifter och barnlitterära kalendrar som Jultomten, Julklappen och Julklockan. Parallellt med det gav hon ut böcker för vuxna, såväl noveller som poesi och historiska romaner. Hon var också mycket engagerad i religionsfilosofiska frågor. Fariseismen i våra dagar (1901) väckte uppmärksamhet bl.a för polemiken mot Ellen Key. Åren 1898–1902 var Anna Maria Roos redaktionssekreterare på Ord och Bild och svarade samtidigt för utgivningen av Sveriges författareförenings litterära årsskrift Vintergatan. 1913–18 var hon ledamot av Samfundet De nio.

Men det var böckerna om Sörgården som kom att bli Anna Maria Roos främsta litterära insats. De ingick i den serie läseböcker som skolpolitikern Fridtjuv Berg och pedagogen Alfred Dalin initierade. De andra böckerna var Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och Sven Hedins Från pol till pol.  Anna Maria Roos uppgift var att kombinera läslära med ett för barn fängslande innehåll. Hon löste det genom att skapa en ramberättelse där läsaren får möta en handfull människor på lantbruket Sörgården och följa livet där under olika årstider. I del två vidgas berättelsens perspektiv till att handla om byn Önnemo, där Sörgården ligger.

Få svenska böcker har haft så stor betydelse som Sörgårdenböckerna. Tillsammans gick de ut i mer än två miljoner exemplar. Överlag mottogs de mycket positivt, men en del kritiker hade invändningar mot att i en tid av tilltagande urbanisering sjuåringarna skulle mötas av denna idylliserade värld. Verkligheten var för de flesta betydligt hårdare. Redaktionskommitténs direktiv hade dock varit entydiga i sina krav på att godhet och ödmjukhet skulle förmedlas, liksom kunskap om växter och djur, gärna i sagans form. I nationalromantisk anda betraktade man landsbygdens människor som föredömen. I senare upplagor uppmärksammades dock stadsbarnens vardag något mer.

Det kan tyckas märkligt att Anna Maria Roos, född och uppvuxen i Stockholm, kunde skriva så initierat om livet på landet. Men det fanns verkliga förebilder. Hennes morföräldrar bodde på godset Blekhem nära Västervik och det var här i Småland Anna Maria Roos fann sina miljöer. Verklighetens Önnemo heter Almvik, Sörgården Kålåker och slottet Herrala är Blekhem.

Med åren blev Anna Maria Roos intresse för religionsfilosofiska frågor allt större. Hon gjorde åtskilliga inlägg i tidens religiösa debatt. Åren 1919–22 bidrog hon med artiklar i den teosofiska tidningen Framtidens folk. Allt mer drogs hon mot ockultism och spiritism. Hon hade en stark tro på handpåläggning, ”healing”, och hade redan på 1890-talet egen praktik i Stockholm.

Senare delen av sitt liv bodde Anna Maria Roos oftast utomlands, framför allt av hälsoskäl men också därför att hon ville utveckla sin verksamhet att bota sjuka genom handpåläggning, något som 1915 förbjudits i Sverige. Hon vistades i perioder i bl.a. Egypten, Palestina, Italien, Tyskland och USA. Genom att hon tyckte sig ha fått en kallelse att hjälpa lidande i Indien genom healing reste hon dit och där avled hon 1938. (BW)