Ett skådespelarliv: Meta Velander

Måndagen den 22 maj var det dags för vårens sista samkväm på Kristinehovs Malmgård.
En fantastiskt vacker och ljum försommarkväll med blommande träd och glada ansikten. IMG_0002Samkvämet inleddes med nämndens förslag till stadgeändringar, vilka godkändes av mötet.
En ny medlem fick tillfälle att presentera sig: Maria Stoltz Wahlforss. Hon är kyrkomusiker och för henne var det optimalt med malmgården som är 1700-tal, precis som mycket av kyrkomusiken.
Sedan åt vi en läcker måltid med lax och fräsch potatissallad och ett glas vitt vin till. Kaffe och chokladbit.

Så var det dags för skådespelarna Gunilla Röör och Meta Velander att inta scenen. Gunilla presenterar Meta: Hon är en blandning av Alice Babs och Mick Jagger!
– Hur började det? undrade Gunilla.IMG_0011
Meta berättar att hon alltid spelat teater, i alla fall så länge hon kan minnas. Hon debuterade vid 5 års ålder med Mors Lilla Olle. Vid 7 år medverkade hon i en föreställning på Stadshuset. Sedan blev det teater i skolan och studentteater.
Metas föräldrar var inte överförtjusta (vilka föräldrar är det?) i dotterns kärlek till teatern. Men till slut gav de med sig.
Meta prövade till Dramatens elevskola 4 gånger innan hon kom in. Dessförinnan gick hon på Gösta Terserus privata teaterskola. Och nu läser Meta högt ur sina anteckningar från den tiden. Året var 1944.
Det låter som en mycket sträng skola, influerad av Stanislavskij, den store ryske teatermannen. Han talar mycket om sanningskänsla.
– Vad är det för dig? frågar Gunilla. Meta skrattar: jag fattar ingenting, säger hon. Ibland kom mina kamrater på Dramaten och sa att dom upplevde något så fantastiskt, det kändes som sockerdricka i hela kroppen, men aldrig kände jag så! Men det är klart att man måste mena vad man säger. Ibland har man ju fått texter som man inte alls har begripit. Man får hitta sin egen sanning!
Men på Dramatens elevskola, där var det kul, säger Meta. Då gick Ingvar redan där och de var ett par. (Ingvar Kjelsson, Metas man i 65 år, död 2014).
Sedan kom paret till Uppsala Stadsteater. Meta mer som ett bihang till Ingvar. Det verkar inte bekymra Meta att det var så, man fick jobba mycket, säger hon förnöjt. Det var premiär en gång i månaden! Och om pjäsen inte gick bra, repeterade man in en ny på två veckor! Efter några år i Uppsala längtade Ingvar tillbaka till Stockholm.
1960 startade Stockholms Stadsteater och där fick paret engagemang. Meta dock som en paragraf i sin mans kontrakt!

IMG_0007Gunilla: Är det någon roll som du har tyckt särskilt mycket om att göra?
– Abby i ”Arsenik och gamla spetsar”, det var roligt.
Gunilla: Du har också sagt att du har tyckt om att göra roller som det är synd om?
– Oh ja! till exempel Angustias i ”Bernardas hus”, henne var det synd om!
Sen kom ju Janne Berqvist och gjorde någonting helt nytt: ”Buss på stan”.
Publiken fick först se en akt på teatern, som handlade om samhället och vad politikerna höll på med, sen skulle dom bussas runt på stan och få se med egna ögon. Och så tillbaka till teatern för en akt till. Dåvarande teaterchefen Vivica Bandler var tveksam, inte vill folk ut och åka buss om dom har gått på teatern! Men publiken älskade det! Och så gjorde vi Beteendelek. Den åkte vi till New York med och gjorde stor succé.
När Yvonne Lombard fyllde 75 och Meta fyllde 80, hyllades de på Stadsteaterns stora scen. Teaterchefen Benny Fredriksson överlämnade en present till skådespelerskorna, pjäsen ”Två kvinnor” av David Hare, som de sedan spelade med stor framgång.
Carin Mannheimer, säger Meta, har varit rolig att spela. Kristina Lugn är också rolig men ibland ska man plötsligt säga någonting helt ut ur det blå!
Har du haft scenskräck någon gång? undrar Gunilla.
– Ja, men jag tror det hade samband med en influensa som jag fick, säger Meta. Då fick jag en depression som ledde till scenskräck. Men då fick jag lugnande av doktorn och så gick det över. Och influensan försvann. Och jag blev inte beroende av pillren!

Några publikfrågor hanns med, t.ex:
Hur gör ni för att lära er all den där texten?
– Vi repeterar ju mycket säger Meta och man får in det i kroppen tillsammans med
rörelser som man gör. Man sätter sig, vrider på huvudet, går omkring, sådana saker. (Det är mycket plugga text hemma. Ibland läser man igenom manuset före varje föreställning. Författarens anmärkning)
Hur får ni in en bra diktion?
– Jag riktar talet ända bort till de bakre bänkraderna, berättar Meta. Det är ju livsviktigt att publiken hör. Förr fick vi lära oss mycket talteknik.
Har du fått göra alla roller du vill? undrar någon.
– Jag hade gärna velat göra Eliza i My fair lady! Och Dorine i Turtuffe! Och så förstås Vem är rädd för Virginia Woolf, skrattar Meta.
Runt omkring mig sitter många som tycker att de unga skådespelarna inte hörs från scenen. De har uppenbarligen inte samma teknik som de äldre skådespelarna. Eller också har vi blivit så gamla att vi hör så mycket sämre, tänker jag.
Meta och Gunilla talar också om publikens betydelse. Varje föreställning blir olika, beroende på publikens reaktioner. Utan publik blir det ju ingen teater!
Jag har själv arbetat med Meta och hon är expert på att få fram betydelsen i en mening, genom att ha ett huvudord och hitta en rytm. Meta är också grym på korsord, som man kan ta till ibland när man har långa pauser mellan entréerna!

För en tid sedan föll Meta illa och bröt sju revben på nio ställen och blev till sin förtvivlan tvungen att ställa in flera föreställningar. Men nu har hon börjat spela ”Nattorienterarna” igen tillsammans med Yvonne Lombard. Föreställningen är utsålt ända till jul!
Meta är ofattbara 92 år, här sitter hon nu och utstrålar massor av glädje och liv och kärlek till teatern.

Missa inte Gunilla Röör i ”Bortförd vid midnatt”, som spelas just nu på Kulturhuset Stadsteatern! Spännande och viktig pjäs och Gunilla är suverän!
IMG_0001

 

 

 

 

Referat av Iwa Boman