Greta Erikson

Professor, konsertpianist. Invald 1947. Guldäpple.

Greta Erikson (1919–2014) hade en exceptionellt lång och framgångsrik karriär som pianist, pedagog och professor. Hon började redan som femåring i Karl Wohlfarts pianoskola. Tolv år gammal debuterade hon som solist i Konsertföreningen. Studierna fortsatte 1941 i Schweiz där hon finslipade sin teknik för den berömda pedagogen Anna Hirzel-Langenhahn. Efter kriget fortsatte karriären i full fart både i Sverige och utomlands. Hennes pianospel präglades av en trohet mot tonsättarens intentioner. Hon avskydde pianister som ”viftade med armarna” eller ”slängde huvudet bakåt”. Dagens publicitetshysteri var hon skeptisk till. Hon drev gärna med människor som tog sitt musikutövande på alltför stort allvar. Greta Erikson ansåg nutida musik var ointressant och ”ful”. Hennes håg stod till klassikerna och där framstod hon som en av 1900-talets allra främsta tolkare av Beethoven och Brahms. Men hennes repertoar hade större bredd än så och växlade från kammarmusik till magnifika pianokonserter. Och vad hon än spelade ”bibehöll hon samma nyktra, klara spelstil, oparfymerad och osentimental med fokus på innehållet. Den mer romantiska, blommiga attityden hade ingen vän i henne. Kanske var hon den första riktigt moderna pianisten, säger en av hennes tidigare elever.” (Bo Löfvendahl, SvD 23 okt. 2014)
Utöver sina konserter var Greta Erikson från 1956 verksam som pianopedagog på Musikhögskolan i Stockholm och 1986–1997 på Edsbergs slott där hon fostrade många elevgenerationer att få äkthet i spelet. Bland hennes elever fanns Jan Eyron, Jakob Moscowicz, Mats Widlund, Dag Achatz och Matti Hirvonen. Greta Erikson var sedan 1963 ledamot av Musikaliska Akademien och fick professors namn 1966.

1976 tilldelades hon Litteris et Artibus. /BW