Slöjdinspektris. Invald 1885.

Hulda Lundin (1847-1921) var den som lade grunden till den slöjdundervisning som präglade svenska skolor under första delen av 1900-talet. Hon var född i Kristianstad och dotter till en skräddare. Tillsammans med sin syster, den i Stockholm senare så berömda modeskaparen och damskräddaren Augusta Lundin, lärde hon sig sy i faderns skrädderi. Systern flyttade tidigt till Stockholm för att ta arbete i en hattbutik och kom så småningom att öppna egen syateljé och skapa klänningar till damerna i Stockholms societet. Den sju år yngre Hulda bodde tills vidare kvar i Kristianstad där hon gick i Dahlska flickskolan. Redan som 15-åring fick hon hjälpa till och undervisa de mindre barnen i skolan. Efter avslutad skolgång förestod hon en kort period en småskola i hemstaden men flyttade 1867 till Stockholm där hon fick tjänst som folkskollärarinna först i Klara och senare i Katarina församling. Hon tilläts undervisa med särskild dispens eftersom hon inte avlagt lärarexamen. Genom olika stipendier kunde hon göra studieresor i utlandet. 1872-1873 studerade hon folkskoleväsendet i England och Skottland. 1881 studerade hon kvinnlig slöjd i Tyskland. Hon skulle senare komma att besöka många länder, men det var i Tyskland hon fann vad hon sökte, närmare bestämt vid Rosalie Schallenfelds slöjdseminarium och flickskola i Berlin.

Hulda Lundin brann för flickors slöjdundervisning, det vill säga syslöjd, och åter i Stockholm startade hon nu jämsides med sin tjänst som folkskollärarinna ett slöjdlärarinneseminarium, ”Lundinska kursen” kallad, även omnämnd som ”Stockholmsmetoden”. Kursen omfattade till att börja med tre veckor men utökades med åren och i början av 1900-talet omfattade den till slut tre terminer. Här tillämpades nu den tysk-preussiska undervisningsmetod som hon lärt känna i Berlin, dock anpassade hon den något till svenska förhållanden. Utöver sin lärartjänst förestod hon seminariet fram till sin pensionering 1905. Några år senare slogs seminariet ihop med Föreningen Handarbetets Vänners högre lärarinnekurs under namnet Hulda Lundins och Handarbetets Vänners högre lärarinnekurs.
Hulda Lundins ambition var att folkskolans flickor skulle lära sig praktiska färdigheter i sömnad, användbara även för dem som levde under enkla förhållanden. Det var åskådlighet som gällde och olika färdigheter skulle tränas enligt en fast plan, noggrant uppbyggd från det enkla till det svåra. Allt som tillverkades skulle vara enkelt och användbart. ”Onödigt prål och bjäfs” var inte i Hulda Lundins smak. Prydnadssöm stod inte högt i kurs, bara hålsöm och märkning lärdes ut. Målet var att skapa präktiga husmödrar. Sina pedagogiska idéer presenterade hon i flera böcker, som alla fick stor spridning. Hennes Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd utkom i inte mindre än åtta upplagor åren 1892-1924 och Klädsömnad kom under samma period ut i fem upplagor.

Åren kring sekelskiftet präglades av en livlig debatt om uppfostran och utbildning där många starka personligheter, inte minst iduneser som Anna Whitlock och Ellen Key, deltog. En som var starkt kritisk till Hulda Lundins ”Stockholmsmetod” var Palmgrenska skolans grundare K.E. Palmgren. Han menade att metoden ”stämde illa överens med barnets natur” och att estetiska värden var viktiga i slöjdundervisningen. Något som var helt främmande för Hulda Lundin. Hennes målsättning var ”att öva handen och ögat, att skärpa tanken, att stärka ordningssinnet, att utveckla självverksamhet, att framkalla kärlek till noggrant och omsorgsfullt arbete, och därjämte skall denna undervisning sätta flickor i stånd att fullgöra sina husliga plikter”. (Ur Handledning , 1:a uppl. 1892).

Hulda Lundins pedagogik fick stor spridning och trots att den ifrågasattes kom den att prägla undervisningen i syslöjd långt in på 1900-talet. Men hennes strängt uppbyggda metod, omsatt ute i landets folkskolor, kom att i stor utsträckning hämma elevernas fantasi och kreativitet. Den självverksamhet som hon egentligen eftersträvat utmynnade alltför ofta i ren formalism. Motstånd dök upp vid olika tillfällen. Vid hemslöjdsmötet 1918 på Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala påtalade skolans grundare professor J.A. Lundell att det naturliga samband som en gång funnits mellan hemslöjd och skolslöjd hade gått förlorat, ”vår pedagogik är präglad av tysk grundlighet, kanske med någon tillsats av pedanteri”. Trots den berättigade kritiken fanns Hulda Lundins metod kvar i vissa skolor ända in på 1950-talet.

Hulda Lundin var en mycket aktiv föreningsmänniska. Hon var 1896-1900 som första kvinna ledamot i centralstyrelsen för Sveriges Allmänna Folkskollärarförening och tillhörde i många år styrelsen för Svensk Läraretidnings Förlags-AB. Åren runt sekelskiftet var hon också aktiv inom kvinnorörelsen och satt 1896-1912  i styrelsen för Svenska Kvinnors Nationalförbund. 1885 utsågs hon till slöjdinspektris vid Stockholms folkskolor. Hon var en av de femton kvinnor som i februari 1885 inbjöds till Nya Iduns allra första möte och tillhörde sedan nämnden åren 1885-1897. /BW

 

Litt: Eva Trotzig, ”qvinnan bär hemmets trefnad på spetsen af sin synål”, Kvinnlig skolslöjd i Stockholms folkskolor decennierna runt 1900 (1992).