Josefina Wettergrund

Författarinna. Invald 1885.
Josefina Wettergrund (1830-1903) var under senare delen av 1800-talet en av våra mest lästa och omtyckta författare. Hon kom från enkla förhållanden och växte upp hos en fostermamma i Karlshamn. Eftersom fostermamman mest var upptagen av arbete för att försörja familjen fick Josefina i stort sett sköta sig själv. Hon var ett livligt och påhittigt barn med många upptåg och idéer men visade också tidigt att hon var mycket begåvad. Hon lärde sig läsa på egen hand och läste sedan allt hon kom över. Hon var mycket fantasirik och berättade de mest fantastiska historier för sina kamrater. Snart började hon också skriva dikter och små berättelser.

När författaren Wilhelm von Braun var på tillfälligt besök i Karlshamn 1846 fick han upp ögonen för den då 16-åriga Josefinas dikter och uppmuntrade henne att fortsätta att skriva. Han gav henne till och med ett exemplar av Tegnérs dikter med tillägnan: ”Denna bok, den första jag hade råd och vilja att köpa, skänkes åt den unga hoppgifvande poetissan Josephine af en liten broder i Apollo – von Braun. Framåt, framåt, mitt vackra barn!”
En släkting kostade på att Josefina fick gå i flickskola i Karlshamn och efter avslutad skolgång tog hon 18 år gammal anställning som guvernant. Två år senare startade hon en egen flickpension i Ronneby, som hon drev fram till 1857 då hon gifte sig med telegrafassistenten, senare revisorn Wilhelm Wettergrund. Paret flyttade först till Ystad, därefter till Kalmar för att till slut bosätta sig i Stockholm där Wilhelm Wettergrund blev revisor i Generaltullstyrelsen.

!858 kunde Josefina Wettergrund med stöd av Wilhelm von Braun debutera som författare. Förstlingsverket hette Småbitar på vers och prosa och hade ett långt förord av Wilhelm von Braun. Eftersom det inte ansågs riktigt passande att kvinnliga författare skrev under eget namn använde sig Josefina Wettergrund redan från början av signaturen Lea, som sedan blev den signatur hon oftast använde. Debutboken togs mycket väl emot och berömdes för sin friska ton och sitt skämtsamma innehåll. Den följdes under de kommande åren av ytterligare tre samlingar med berättelser, eller ”skizzer”, som hon gärna kallade dem. Ofta berättar hon, gärna med en humoristisk twist, om småstadslivet i Karlshamn och återkommer många gånger till barn- och ungdomsåren där.

Utöver böckerna medverkade Josefina Wettergrund också i en mängd tidskrifter och kalendrar. En period redigerade hon Aftonbladets följetongsavdelning. Åren 1872- 1875 var hon redaktör för Svalan, Weckotidning för familjekretsar där bl.a. August Strindberg debuterade som novellförfattare. Även sedan tidningen sålts fortsatte Josefina Wettergrund att publicera sina berättelser där.

I Svenskt biografiskt handlexikon (1906) beskrivs hennes författarskap: ”Fru W:s diktning är god familjeläsning, vittnande om en sund blick på tingen och djupt sedligt allvar. Hennes skriftställeri var för öfrigt trefligt och underhållande.” Lite mindre stram är idunesen Sigrid Elmblad (se denna) i en runa i Idun (1903:12) där hon framhåller Josefina Wettergrunds humor och tillägger: ”Jag tror icke det fanns den sjuttonåring den tiden, som icke önskade sig Leas berättelser i julklapp. Men även de äldre ryckte hon med sig…” Hon beskriver också Josefina Wettergrunds anspråkslösa personlighet: ”Lea var kanske ännu mera människa än skriftställarinna, och det är det mänskliga i hennes författarskap, som gjorde henne till en af sin tids helst och mest lästa författarinnor, ja, kanske den populäraste av dem alla.”

 

 

Litt: Inga Ryberg, ”Josefina Wettergrund (Lea), en populär författarinna”, Blekingeboken (1996)