Rum med gravitation – Anja Notini

En strålande höstkväll där Waldemarsudde badade i sol samlades ett fyrtiotal iduneser för att möta Anja Notini och se hennes utställning Rum med gravitation. Samkvämet inleddes i museets filmsal där vi fick se dokumentären om och med Anja Notini i hennes ateljé i Villa Solvik. Den frodiga växtligheten i hennes trädgård har varit källa till ständig inspiration.
Karin Sidén, som skulle ha varit kvällens värd, hade råkat ut för en liten olyckshändelse och därmed fått förhinder. Istället hälsade museets informationschef, Cecilia Dahlborg, oss välkomna och presenterade Anja Notini, som därefter presenterade sig själv, sitt konstnärskap och vägen dit.
Här återger jag bara ett axplock från vad jag minns och uppfattade från hennes oerhört intressanta, spännande och filosofiska berättelse.

Anja växte upp i en mycket kreativ familj. Hon hade flera syskon. Mamma var konstnär och målade, pappa var bland annat en skicklig tecknare. I familjen skulle barnen inte underhållas, utan de fick hålla på med sitt. Hålla på själva. Hon hade som barn ett rikt eget liv och målade mycket. Mamma skaffade pappersrullar som Anja fick rita på. På detta papper uttryckte hon varje dag vad hon kände. Sedan revs den dagen av från rullen och knycklades ihop. Så fortsatte det dag för dag. När Anja sedan började skolan var hon så glad i sitt måleri, stolt att hon kunde och mamma var ju konstnär. Men fröken sa att hon målade fel. Då slutade hon!
Efter skolan utbildade hon sig vid Konstakademin i Florens. Tillbaka i Sverige blev hon illustratör och modetecknare och fick så småningom en roll som redaktör på modetidningen Femina. Hon kom senare att fotografera och skriva. Hennes första bok kom ut år 1980. År 1995 slutade hon med skrivandet och valde mellan att ”hoppa i älven” eller strunta i misslyckanden och gå in i ett aktivt konstnärskap.

Hon började med att arbeta med keramik efter det att hon skrivit boken om krukmakare. Hon trivs med att arbeta med skickliga hantverkare, ”man lär sig saker och har så roligt att tillverka saker från enkla material”.
Som ung arbetade hon i en bokhandel och köpte böcker för nästan hela sin lön. Då kom Harry Martinsons Aniara ut. Den grep henne. Hon förstod inte så mycket, men språket är som en roman, rytmisk och musikalisk. En orakelbok som har betytt mycket för henne. De vackraste orden är när man känner sig omsluten.
Anja säger att hon vill uppleva sitt liv. Det innebär – säger hon – att man kommer fram till något som man själv tror på. Och då gör man det. Hon målar känslor, men hur målar man oro? Målningen är klar ”när den gör mig glad”.

Ja, så berättade Anja Notini för oss iduneser och mycket mer. Helt fascinerande!
Utöver detta fick vi naturligtvis vandra runt och beskåda Anja Notinis enastående verk.
Kvällen avslutades med bubbel och snittar i prinsens kök och som vanligt var samtalen livliga och stämningen hög.

 

Referat av Lotty Nordling