Stämma och Samkväm 25 april 2017 på Kristinehovs Malmgård
Det var en afton i slutet av april och rabatterna voro redan uppgrävda … i den förtjusande lilla trädgården framför Kristinehovs Malmgård, en kvarglömd oas, inklämd mellan hyreshus och äldrevårdanläggningar på Södermalm.
Kvällen inleddes av vice ordförande Anna Strååt med en tyst minut för Marianne Treschow som hastigt ryckts bort från sin ordförandepost i Nya Iduns Nämnd.
Vi saknar henne mycket.
Därpå följde stämman, tryggt och fast ledd av valda mötesordförande Lena Holger, med bla. klubbande av förnyade stadgar, inval av nya medlemmar och avtackande av avgående.

Efter en hälsosam måltid bestående av vegetarisk buffé spred sig sorlet av mätta men förväntansfulla iduneser, mot matsalens milt dekorerade väggar, medan det låga kvällsljuset sakta gav vika för kristallkronornas gnistrande sken.

Då intog de välkända journalisterna Cecilia Hagen och Camilla Lundberg scenen och bjöd på en resa mellan spalter, slagfärdiga frågor och stundtals motvilliga intervjuobjekt.
Hur är det egentligen att intervjua, hur går det till och vilka metoder kan man använda? Camilla Lundberg öppnade med att presentera Cecilia Hagens nyutkomna bok: Ständigt frågvis – 726 människor jag mött. På omslaget sitter en chosefri Cecilia Hagen i jeans och blå tröja på ett svart bilsäte och blickar uppsluppet ut mot sidan, medan hon i motsatt riktning håller ut handen med – bandspelaren. Vrider man till baksidan avslöjas både den och hennes intervjuobjekt: Victoria Silvstedt, förutsägbart urringad och behagfullt leende. Var hon en dum blondin som Cecilia skulle få svårt att få fram något vettigt ur? Nej – bakom skönhetsidolens blanka yta trädde en sansad och eftertänksam person fram. En talande bild för Hagens värld; uppkäftig, oväntad och med avväpnande humor.
Camilla Lundberg ville finna hemligheten bakom Cecilias arbetssätt och ett svar kom tidigt och direkt: nyfiken och frågvis. Men senare framträdde en annan, minst lika viktig, sida fram: detta att vara uppriktig, och inte inställsam är Cecilia Hagens linje.
Under kvällens lopp lockade Camilla Lundberg skickligt fram den ena efter den andra dråpliga historien ur Cecilia Hagen. T.ex. intervjun med Jarl Kulle under 60-talet när en ung Hagen fick erfara skådespelarens påträngande manliga övermod och snäste av honom ordentligt i artikeln. Sedan tänkte hon att ”Nu kan jag aldrig träffa honom igen!”. Efter några år sammanförs hon ofrivilligt med Kulle som med bestämd gest bjuder in henne till sin loge – varpå hon hastigt snäser: ”Om du slår mig nu så kommer jag att skriva om det!” – men det som följer är en och en halv timma av ursäkter från Kulles sida.
Ofta handlar det just om hur förutfattade meningar om kända personer förändras eller kullkastas. Små detaljer avslöjar andra sidor än dem man föreställt sig. Leif ”Honken” Holmquist bär hennes handväska, tyckte att den såg tung ut.  Sean Connery är vresig av en baksmälla, inte den kyligt perfekte Bond.
Intervjuformen utgör ett krävande arbete och man kanske inte alltid brinner för att sitta ner och försöka vända ut-och in på personen framför sig. Då måste man ändå hitta ett sätt att få någon slags ingång som kan öppna samtalet och även nyfikenheten. Hos Cecilia Hagen tycks detta ofta komma från vardagliga och till synes ovidkommande detaljer, men som avslöjar människan bakom masken.

Lika intressant var att höra Camilla Lundbergs berättelser och umbäranden som hon frikostig bjöd oss på.
Hon hade råkat Margareta Krook på en middagsbjudning och kommit mycket bra överens med denna stora teaterprofil. När hon sedan blev ombedd att göra intervju valde hon Krook och tänkte att det skulle gå som en dans. Men icke. Krook var inte så lätt att få på kroken och mötet blev kyligt.  Vinsten blev istället den professionellt viktiga insikten att en intervjusituation är något helt annat än ett privat samtal. Det kräver distans.

Att intervjua vår Majestät Konungen är givetvis omgärdat av en lång rad formella procedurer och även här fick vi en detaljbild ur Cecilia Hagens minnesgalleri som lär stanna på våra näthinnor. Under det långa samtalet med Kungen stannar nämligen kassettbandet och Cecilia stirrar en stund, tillfälligt handfallen. Men kungen tar lugnt och stilla och vänder på bandet. Ögonblicket fångas på bild som ramas in och hänger i evigheter på Expressen-redaktionens vägg: Kung Carl XVI Gustav vändande ett kassettband.
En annan kung, Ingmar Bergman, kräver minst lika mycket för-arrangemang för en intervju om musik med Camilla Lundberg: speciell ljussättning, Brago-kex,  svartvinbärssaft i dubbla plastglas och en skål med äpplen han inte rör..…Bergman: ”och du ska vara jävligt påläst…”

Kvällen präglades av humor och människokännedom parat med stor professionell skicklighet hos de båda på scenen.
Camilla Lundberg tog fram frågan om citat – exakt citat – eller som Cecilia Hagen kallar det: ”tal-minus”. Cecilia Hagen menar dock att direkta citat är både omöjliga och onjutbara; om alla ”uhm”,  ”men” och ”alltså” tas med, tillika osammanhängande meningar, blir intervjun helt oläslig. Hon skulle aldrig intervjua i direktsändning. Redigeringen, som kan omforma det sagda till en text där uttalanden och berättelser kommer i en meningsfull följd, är alltså en central del av arbetet. ”Dessutom kan man ju ändra på sina egna frågor så att man framstår som lite mer intelligent eller påläst!”

Slutligen är det tack vare både slagfärdighet och kunskap som dessa journalister lyckas så väl med sitt värv.  Camilla Lundberg intervjuade den store cellisten Mstislav Leopoldovich ”Slava” Rostropovich och för att tämja sin nervositet går hon till attack: ”May I see your left thumb, please?” Lydigt och generat visar Rostropovich upp sin tumme – den saknar den lilla valk som bör sitta där efter flitigt övande. När hon på detta sätt mjukat upp sitt intervjuobjekt – och sig själv – kan samtalet börja…

Vi tackar för en fin och minnesvärd vårkväll i satirens och generositetens tecken.

Vid pennan Elizabeth Bonde Hatz