Stiftare av Stockholms kvinnl. fäktklubb. Invald 1916.

Janken Wiel-Hansen (1868-1938) var  under början av 1900-talet ledande inom svensk och europeisk kvinnlig fäktsport. Hon var visserligen född och uppvuxen i Norge men kom att kallas ”Sveriges kvinnliga d’Artagnan” eftersom det var här hon var bosatt och etablerade sig som fäktmästare. Hennes mycket idrottsintresserade far hade tidigt lärt henne tjusningen med sport. Som ung prövade hon många olika sportgrenar. Först i vuxen ålder upptäckte hon fäktningen, som sedan skulle bli hennes livs stora intresse.

1903 började Janken Wiel-Hansen ta lektioner hos den franske fäktmästaren Eugène Filiol, som var verksam Stockholm och hade en salle d’armes på Sturegatan. I Sverige hade fäktning dittills varit en uteslutande manlig sport, i första hand för officerare. Men ute i Europa, särskilt i England, hade fäktsporten många kvinnliga utövare. Filiol blev den som införde modern fäktkonst i Sverige och även undervisade damer, vilket var något helt nytt. Somrarna 1904 och 1905 tränade Janken Wiel-Hansen fäktning vid olika skolor i London och Paris. 1906 vann hon ett mycket prestigefullt första pris i de internationella fäkttävlingarna Tourcoing i Frankrike.

1905 tog Janken Wiel-Hansen initiativ till Stockholms Kvinnliga Fäktklubb. Eugene Filiol anlitades som instruktör. Klubbens första ordförande var Mary de Geer och sekreterare idunesen Ida von Plomgren (se denna), som senare övertog ordförandeskapet. Filiol stannade i Stockholm fram till 1914 då han på grund av krigsutbrottet blev tvungen att återvända till Frankrike. Janken Wiel-Hansen tog då över som instruktör. Trots tilltagande ohälsa satt hon kvar i fäktklubbens styrelse i många år och var den drivande kraften ända fram till sin död då klubben upplöstes.

Åren 1887-1912 arbetade Janken Wiel-Hansen på kassaavdelningen på  P.A. Norstedt & Söners förlag. Där hade man på 1880-talet börjat anställa kvinnor på kontoret. En av de första var Janken Wiel-Hansen. I den jubileumsskrift som gavs ut i samband med förlagets 100-årsjubileum 1923 skriver Carl G. Laurin om  ”den vitala, urhumoristiska fröken Janken Wiel-Hansen, som skötte kontantförsäljningen”.

Många andra har också vittnat om Janken Wiel-Hansens lättsamma personlighet. Skulptören Carl Milles gjorde ett porträtthuvud av henne som han gav namnet ”Skrattet”. Och på 1910-talet deltog hon livligt i den spextradition som utvecklades i Nya Idun.

Mer om  Janken Wiel-Hansens liv och gärning kan man läsa i Bodil Anderssons artikel ”Den fäktande damen, En resväska och en historia om queerhet” (Norsk museumstidsskrift, juni 2022). Artikeln finns publicerad på nätet. /BW