Den sista februari var kanske årets kallaste dag och snön föll sakta över Gamla Stan. Tretton iduneser trotsade dock kylan för att se utställningen ”Två keramiska pionjärer” på Riddarhuset.
Utställningen är sammanställd av idunesen Rebecka Millhagen Adelswärd och guidades för oss av idunesen Märta Holkers.
De två keramiska pionjärerna var Nils Barck (1863-1930) och Louise Adelborg (1885-1971). Formmässigt är de varandras motpoler – Adelborgs graciösa, eleganta Rörstrandsporslin som sneglar mot det gustavianska och Barcks kraftfulla stengods i fransk art nouveau-stil. Rebecka Millhagen Adelsvärd skriver i ett introduktionsblad att dessa vitt skilda konstnärliga uttryck berättar om det tidiga 1900-talets skiftande formideal.
Vårt intresse var främst inriktat mot Louise Adelborg, invald i Nya Idun 1918, men Nils Barck visade sig vara en spännande bekantskap. Barck var uppvuxen i Helsingborg men utbildade sig och verkade i Frankrike. Hans kraftfulla starkeldsgods är ganska okänt i Sverige i dag, men under sin verksamma tid ställde han ut på såväl Allmänna konst-och industriutställningen i Stockholm 1897 som världsutställningen i Paris 1900 (där han belönades med silvermedalj).
Idunesen Louise Adelborg var utbildad i textilformgivning på Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) men knöts redan 1915 till Rörstrands porslinsfabrik som formgivare. Det som gjort henne mest känd är servisen med veteax i glasyren, den s.k. ”Nationalservisen” som ibland kallas för ”Swedish grace”. Servisen har genom tiderna tillverkats med hundratals olika dekorer – med guldkant och utan, med personliga monogram och med familjevapen eller landskapsvapen. En klumpigare variant av ”Swedish Grace” tillverkas fortfarande, men Rörstrands har nu lagt tillverkningen utomlands och gett porslinet nya former och färger. Veteaxen anas dock fortfarande och det står ”design Louise Adelborg” på undersidan.
Här ett annat av hennes porslin.
Vi kan läsa mer om Louise Adelborg på Nya Iduns hemsida ”Idunesen vem var hon”.
Om Nils Barck har Märta Holkers skrivit en artikel i ”Antikvärlden” nr 2, 2015.

 

 

Vid pennan Antoinette Ramsay Herthelius