Så skönt det var att från det kalla mörkret ute komma in i gemenskapens värme, In i den lilla 1700-tals klenoden som är Sabbatsbergs kyrka.

Det blev ett magiskt möte med Sara Wijks cello Anna Strååts piano och EwaMaria Roos recitation. Ett möte i ett rum där väggarna hade kunnat berätta om värdshusets oväsen om kyrkosalens psalmsång och om fattighusets klagan och gråt. Om detta som var kyrkans historia berättade Dag Werle.
När sedan musiken av Dobrogosz, Britten, Boulanger, Bach, Sixten, Pärt och Brahms fyllde rummet tillsammans med Dagermans poesi blev det en stark känsloupplevelse där himmel och jord tycktes flätas samman också i den parentation som ordförande Marianne Treschow höll över bortgångna systrar.

Den tysta minut som följde behövdes för att ge plats åt alla minnen av Gudrun Ekstrand fil.lic och Livrustkammarens förste intendent, Gunnel Vallquist professor och författare bl.a., Marianne von Münchow inredningsarkitekt, Susanne Valentin koreograf, Catharina Köhler konstnär, Karin Söder politiker och Gunilla Lagerhem Ullberg formgivare.
Dessa  begåvade  iduneser har berikat våra sammankomster i decennier. Några blev över nittio år.
Efter det här mötet kändes vår gemenskap än mer påtaglig. Vi lämnade kyrkan och sneddade över det lilla torget till Klarahuset där Afasi- center håller till. Frusna kom vi in i en ny värme och togs emot med vin och goda snittar samtidigt som vi kunde studera de målningar som prydde väggarna.  Gunilla Finström hälsade välkommen och berätta om målningarna som patienter gjort, alltid med vänsterhand eftersom afasi drabbar vänster hjärnhalva. Talet slås ut  och även förlamning kan drabba patienten  men det kan ibland kompenseras bl a  med målning. Gunilla höll en mycket instruktiv föreläsning om afasi. En föreläsning som blev betydligt längre än planerat beroende på vårt stora intresse som ledde till följdfrågor och samtal.

När vi kom ut i den svarta kalla kvällen igen, ut på det lilla 1700-tals torget, och såg det moderna helt upplysta Bonnierhuset mellan de gamla husen blev det också en bekräftelse på att även epoker flätas samman på olika sätt och att gemenskap är viktigt.

Vid pennan Tin Andersén Axell