Vi var ungefär femtio iduneser som tillsammans firade 8 mars i Camarillo på Kungstensgatan. Ordförande Lotty Nordling inledde med några ord om den internationella kvinnodagen i ett historiskt perspektiv. Därefter presenterade sig nyinvalda idunesen, historiker Mia Kuritzén Löwengart, aktuell med en pinfärsk avhandling om konsertens utveckling från borgerlig till samhällelig angelägenhet. Läs mer om En samhällelig angelägenhet : framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm, cirka 1890–1926 i understreckaren, Svenska Dagbladet den 6 mars 2018.

Efter den traditionsenliga måltiden, som denna kväll bestod av ugnsbakad lax med potatis och romsås samt ett glas vin följt av mandeltårta och kaffe, var det dags för kvällens föredrag.

Hillevi Ganetz, medieforskare och professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet samt nämndledamot talade om #metoo, som hon kallade den fjärde kvinnorörelsen eller ”De ohördas revolution”, dvs. här hörs röster som ingen lyssnat på tidigare. Här berättas kollektivt om sexuella övergrepp.
Hillevi resonerade i sitt anförande utifrån följande: Var och hur började Metoo-rörelsen? Hur ser den ut i Sverige? Vilka krav ställs det i de olika uppropen? Hur kan man förklara rörelsens stora genomslagskraft? Och vilket motstånd har rörelsen mött?
Redan 2006 grundade Tarana Burke en gräsrotsrörelse – metoo – för att stödja svarta flickor som utsatts för övergrepp. Hösten 2017 berättade skådespelerskan Alyssa Milano på twitter om Harvey Weinsteins övergrepp och uppmanade dem som upplevt liknande att svara ”metoo” –  och därmed startade den globala #metoo-rörelsen.
Twitterkampanjen spred sig snabbt till Sverige och först ut var #tystnadtagning. Hillevi betonade särskilt att det rör sig om en ledarlös, kollektiv, separatistisk rörelse utan ekonomisk vinst. Verksamheten utvecklades på facebook, inom hemliga facebookgrupper, och det övergripande syftet var och är att motverka patriarkala strukturer, vittna om sexuella övergrepp och synliggöra situationen på arbetsplatserna. Varje upprop innehåller en inledande text samt anonymiserade vittnesmål. Efter uppropet börjar arbetet med att förbättra kvinnans ställning på arbetsplatsen och kämpa mot sexism och förtryck.
Representanter för rörelsen vände sig omgående till medierna för att få större uppmärksamhet. Det kraftfulla genomslag rörelsen fått i Sverige beror på att ”gammelmedierna” genast visade stort intresse, vilket inte varit fallet i alla länder. Men i Sverige finns det många sympatiserande kvinnliga journalister.
Hillevi resonerade kring det faktum att denna separatistiska rörelse haft en sådan framgång i Sverige – ett av de mer jämställda länderna  –  och menade att det beror på att vi är vana vid att tala om jämställdhet, vilket medfört att vi även vågat tala om sextrakasserier på arbetsplatserna.

Hillevi konstaterade vidare att män beter sig sexistiskt främst i slutna rum och att kvinnan inte blivit lyssnad på när hon berättat vad hon utsatts för. För kvinnans del handlar det om att få ett erkännande. Det gäller att lägga skulden på den skyldige, på förövaren. Den utsatta måste anmäla övergrepp till sin chef.
Hillevi kunde även rapportera att det finns motstånd mot #metoo hos såväl kvinnor som män. En invändning har varit att rörelsen beskriver kvinnor som offer. En annan att män pekas ut på ett endimensionellt sätt och att en mobb uppstått. Men, påpekade Hillevi, inga namn har offentliggjorts i rörelsen – de som kommit fram har grävts upp av journalister. Anna Hedenmo har ställt frågan om vi vet något om omfattningen av sexuella trakasserier. Men, som Hillevi slog fast, det finns forskning som visar att över hälften av Sveriges kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier och en av tio har utsatts för grovt sexuellt våld. WHO räknar sexuella trakasserier som sexuellt våld.
Vilka krav ställde uppropen? Hillevi rapporterade från akademiuppropet, som visat att kvinnorna känner sig övergivna av sina chefer. De får varken stöd eller erkännande. Hillevi redogjorde för den så kallade ”Sextrakasseritrappan”, formulerad av Ninni Hagman 1995. Steg ett är komplimanger, därpå följer tafsa utan att röra, den vänliga klappen, på-gränsen-tafsande, tafsande och andra övergrepp och det yttersta hotet (dvs. den utsatta hotas med att gå miste om löneökning och befordran).
Hur skall man då göra som chef? Ta situationen och upplevelsen på allvar. Tala enskilt med parterna. Ta inte parti. Starta en utredning. Kommunicera med medarbetare så att inte rykten uppstår.

Efter Hillevis klargörande redogörelse utbröt en livlig diskussion om fackens roll, om situationen på arbetsplatser, om nödvändigheten av att anmäla, om skolans roll, om manliga röster, om eventuellt inspel från Nya Iduns sida med mera.

Fortsättning följer …

P.S.
Regeringens tio första kulturpolitiska steg med anledning av #metoo:

 

1. Krav på att nationalscenerna ska rapportera till regeringen om hur de synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier
2. Ökat fokus på att motverka sexuella trakasserier i filmbranschen
3. Särskild vikt vid arbetet mot sexuella trakasserier för Kulturrådets stöd
4. Utdrag ur belastningsregistret i anslutning till föreställningar med barn
5. Omedelbara åtgärdsplaner för ordförande och vd för nationalscenerna
6. Internationell samling i Cannes om effekter och åtgärder av #metoo i filmbranschen
7. Uppföljande branschmöten under året
8. Helhetsgrepp för alla Kulturdepartementets myndigheter
9. Mer resurser för att motverka diskriminering
10. Effektiva sanktioner för de arbetsgivare som nonchalerar övergrepp på sin arbetsplats

Den 6 mars överlämnade #metoo-aktivister 65 olika upprop och drygt 100 000 namnunderskrifter samt ett antal krav till Åsa Regnér.

Vid pennan Ingrid Svensson