Sigrid Fridman

Skulptris. Invald 1926.

Sigrid Fridman (1879–1963) flyttade efter examen vid J. Arvedsons gymnastiska institut till London där hon var verksam som sjukgymnast. Mest som ett tidsfördriv började hon 1911 skulptera. För att lära sig tekniken skulpterade hon därför i en Londonateljé. Därefter vidareutbildade hon sig från 1912 på Académie de la Grande Chaumière i Paris. Hon svalt och studerade sig igenom de första världskrigsåren. Skulptören Antoine Bourdelle betraktade henne som en av sina bästa elever. Tillbaka i Sverige 1916 slog hon sig så småningom ner i Stockholm.
I samband med att Norrmalmstorg på 1920-talet skulle fräschas upp presenterade Sigrid Fridman 1928 på eget bevåg ett förslag till utsmyckning, Kentauren, som var tänkt att stå vid Biblioteksgatans mynning. Den bemöttes först positivt, men snart fick hon svårt motstånd från manliga kolleger. Älskliga barnporträtt och smärre alster av ”kvinnlig sensibilitet”, där tycktes gränsen gå för skulptrisers godkända verksamhetsfält! Staden fegade ur och tackade nej till Kentauren med den lugubra formuleringen att verkets andemening var främmande för oss nordbor ”då denna form av varelse icke förekommer i vår sagovärld”. Först elva år senare fann man uppe på Observatoriekullen en undanskymd plats för den, långt från stadens centrum. Men även här blev den föremål för häftig debatt. Numera är Kentauren ett välkänt landmärke i stadsmiljön.
I Nationalmuseums samlingar finns Sigrid Fridmans porträttbyst av litteraturkritikern Klara Johanson (invald 1898). Klara Johanson hörde till Sigrid Fridmans främsta vapendragare och försvarade henne i offentliga debatter om hennes skulpturer. De hade under 1920-talet en passionerad relation. Klara Johanson skrev 1948 boken Sigrid Fridman – och andra konstnärer: en krigskrönika.
Också med två av sina andra Stockholmsstatyer – Fredrika Bremer (1927) i Humlegården och Ellen Key (1953) i Ellen Keys park (vid Jarlaplan) – lyckades Sigrid Fridman röra upp dammet kring samtidens smakdomare. Båda förorsakade långdragna och ilskna debatter. Om Fredrika Bremer sas att ”statyn är den fulaste i staden, en sinnligt grov typ med perfida ögon, det kan inte vara Fredrika Bremer”. Men det sista av hennes verk, den strama fontänskulpturen Det droppande trädet, upprörde ingen när den 1964 avtäcktes på Spelbomskans torg (på Odengatan invid Stadsbiblioteket). Men då var Sigrid Fridman redan död.
Verk av Sigrid Fridman finns också på andra håll i landet. En variant av Kentauren finns utanför Länsmuseet i Örebro och en kentaur finns också i Schönstömsparken i Bollnäs. Utanför Naturhistoriska museet i Göteborg finns Pingvinbrunnen och i Härlanda finns Spelande Pan.  I trädgården vid Muramaris på Gotland finns en fontän.
Spaltmeter med kritik av hennes verk hade i åratal fyllt tidningarna, men personen Sigrid Fridman förblev trots all uppståndelse relativt okänd. Utåt lyckades hon dölja sina känslor inför de ständiga motgångarna, men med åren blev hon allt mer skygg och tillbakadragen. /BW