Söndagen den 27 september samlades ett knappt tjugotal iduneser (några dök inte upp) vid Hallandsgatan 36 för en vandring i och kring Helgalunden med Barbro Waldenström och Elizabeth Lundberg som guider. Barbro runt Helgalunden och Elizabeth  framför allt om och på Kvarteret Metern. 

Vår vandring startade alltså på Hallandsgatan, fortsatte till gatan som heter Helgalunden och tittade på huset med posthorn, som byggdes av Posten för deras anställda, och upp till Allhelgonakyrkan. Från kyrkan vandrade vi vidare till f.d. Katarina skola, numera Internationella Engelska Gymnasiet, ritad av Paul Hedqvist. Därifrån gick vandringen till Kvarteret Metern, där vi bänkade oss på gården och lyssnade till Elizabeth Lundberg och intog vår medhavda matsäck.

Nedan följer en text om Helgalunden författad av Barbro Waldenström och en text om Kvarteret Metern författad av Elizabeth Lundberg.

Referat av Lotty Nordling

Helgalunden

20-talsklassicism på Södermalm

Bakgrund

Kring 1920 var alla plana och lättbebyggda delar av stan så gott som helt färdigbyggda. I centrala lägen återstod som regel bara bergiga och kuperade områden att exploatera och för dessa var de nya kontinentala stadsplaneteorierna mer lämpade än 1800-talets rutnätsmönster. Nu skulle man i stället anpassa bebyggelsen till områdets historiska framväxt, topografi och naturförutsättningar. Exempel på detta är Helgalunden, Lärkstaden, Eriksbergsområdet, Röda Bergen, Blecktornsområdet och Atlasområdet. 

De nya idéerna kom från den österrikiske arkitekten Camillo Sitte (1843-1903), som kring sekelskiftet 1900 var den helt tongivande när det gäller stadsplanering. Han ansåg att staden inte bara skulle bestå av snörräta gator och fyrkantiga kvarter utan bebyggelsen skulle också ha estetiska värden. Gaturummet skulle vara pittoreskt. Den som i Stockholm tog upp Sittes tankar om staden var stadsarkitekten Per Olof Hallman (1869-1941). Han var något av centralfiguren i svensk stadsplanering vid den här tiden och kallades ”riksbyggmästaren”.

Nu skapas också den s.k. 20-talsklassicismen. Den kännetecknas av stora obrutna murytor och markerad mittaxel. Fönster och balkonger är symmetriskt grupperade. Vanliga dekorativa motiv är meanderbårder, tandsnitt, festonger, snäckor, balusterben, medaljonger och grunda nischer. Typiskt är också detaljer av koppar, antingen som våningsavskiljande band eller som ett slags baldakiner över portar och fönster. Kopparplåten har ofta tandsnitt. Husen har den för 20-talet typiska släta kalkputsen som sedan målades med djupa mättade kalkfärger, oftast gult och rödbrunt, men även blått (Konserthuset), grått, grönt och rosa förekommer.

Helgalunden

Helgalunden är alltså ett av de bergspartier i Stockholm som exploaterades först efter sekelskiftet 1900. Bergknallen hette då Tjurberget (Tjurbergsgatan och Tjurbergsparken  påminner om detta). Per Olof Hallman upprättade 1913 stadsplanen för Helgalunden med dess ringgata runt det centrala höjdpartiets parkanläggning, senare bearbetad av Paul Hedqvist. ”Slutenhet, småskalighet och intimitet var primära uttrycksmedel i Hallmans register. — Vid Helgalunden har Hallman, tydligare än någon annanstans, lyckats förverkliga principen om en stad i staden.” (S:t Eriks årsbok 2014) Ringgatans periferi kantas av hyreshus från 1920-talet, delvis av storgårdstyp, med klassiskt lugna och slutna fasader.

I parkens mitt står Allhelgonakyrkan, som byggdes 1916–18. Där skolan nu ligger stod tidigare kvarnen Helgan från slutet av1600-talet. Den var uppkallad efter kvarnägaren Lars Helge Bryggare, död 1672. Han var kyrkvärd i Katarina församling. Han anklagades för att ha använt kyrkans medel och bedrivit lånerörelse.  Platsen har fått sitt namn efter honom. Kyrkans namn skapades för att anknyta både till platsen och den kyrkliga verksamheten. Kyrkan är alltså uppkallad efter en tjuv! Kvarnen revs 1906 och parken anlades några år senare. Kvarnägarens stuga står kvar väster om kyrkan.

Allhelgonakyrkan ritades av arkitekten Joël Norborg och låg här redan innan de andra husen i Helgalunden kom till. Det är en svarttjärad enkel träkyrka av det slag som kan ses på svensk landsbygd och där härrör från 1700-talet. Den gjordes monteringsbar för att vid behov kunna flyttas till annan plats. För ovanlighetens skull är den orienterad i nord-syd, vilket på den sluttande tomten ger korpartiet en extra resning. Interiört är väggar och tak målade av Filip Månsson. Kyrkan invigdes av ärkebiskop Nathan Söderblom i april 1918 och var tänkt att stå i ett tiotal år för att sedan ersättas av en stenkyrka. Men så blev det alltså inte.

 Kyrkbygget bekostades av Sällskapet för främjande av kyrklig själavård, som ansåg att det behövdes en kyrka i denna del av Södermalm. Sällskapet ägde kyrkan och upplät den hyresfritt till Katarina församling mot att församlingen stod för driftkostnaderna. När ägarna 1929 erbjöd kyrkan i gåva till Katarina församling avböjdes gåvan och samtidigt upphävde församlingen avtalet om att stå för driftkostnaderna. Nu trodde man att kyrkan måste stängas och kanske rivas. Då bildades föreningen Allhelgonakyrkans vänner som sedan stod för driftkostnaderna. 1958 fick vänföreningen kyrkan som gåva av Sällskapet för främjande av kyrklig själavård. 1972 överlämnade föreningen kyrkan till Katarina församling, som nu står för verksamheten.

Bostadshus

Hallandsgatan 46 och 50. Arkitekt Sven Wallander, som även ritat Blekingegatan 24, 27, 29 och 31 liksom Tjurbergsgatan 34, 36 och 38.

Hallandsgatan 48. Arkitekt Ture Sellman. Byggår 1927.

Helgagatan 25. Arkitekt Björn Hedwall. Byggår 1925–28.

Helgagatan 36, kvarteret Metern, uppfört 1926, är ett stort slutet kvarter med en infartsport till en vacker innergård med en dominerande gräs- och trädgårdsklädd kulle till vilken husets alla portar leder. Det är ett av de vackraste exemplen på 1920-talets strävan att skapa generösa innergårdar i stenstaden.  Byggherre var HSB och arkitekter var HSB:s grundare arkitekten Sven Wallander tillsammans med arkitekten Sigurd Westholm. Det var HSB:s dittills största byggprojekt. Komplexet bestod från början av 250 en- och tvårumslägenheter, men många har numera slagits samman till större lägenheter

Det slutna storgårdskvarteret är typiskt för 20-talet. Man byggde stora flerfamiljshus men kunde samtidigt lösa flera angelägna sociala, hygieniska, miljömässiga och estetiska problem. Det skulle vara soliga och gröna innergårdar, utformade som en liten kvarterspark som fick såväl social som estetisk betydelse. Trapphusen las in mot gården för att stimulera till spontana möten. Sirligt utformade portar med spröjsade glaspartier bidrog till det estetiska intrycket. Lägenheterna skulle ha modern standard med badrum och varmvatten. Vädringsbalkonger las in i gårdsfasaden. 20-talets arkitekter var socialt engagerade och rationellt sinnade bostadsprojektörer men samtidigt förespråkare för en förfinad, estetisk klassicism med rötter i antiken och renässansen. Renhet, symmetri och ordning skulle prägla husen.

Helgalunden 1–9 ritades 1922 av Erik Lallerstedt för postens personal på uppdrag av Generalpoststyrelsen. En undersökning hade visat att många av deras anställda bodde i undermåliga bostäder. Numera består huslängan av bostadsrätter, men ett posthorn och en krona sitter fortfarande på taknocken i varje ända av längan och erinrar om dess historia.

Helgalunden 11. Arkitekt Ture Sellman.

Helgalunden 13. Arkitekt Sven Wallander.

Alhelgonagatan 5. Arkitekt Paul Hedqvist.

Allhelgonagatan 7–9. Arkitekt Ture Sellman. Byggår 1936. Ett fullfjädrat funkishus som med sitt svepande hörnmotiv gör det mesta av stadsplanens förutsättningar. Huset visar en i Sverige ovanlig art av 30-talsarkitektur med drag av expressionism. De mycket djupt in i den ljusputsade muren liggande fönstren bildar horisontala utskurna partier utmed det rundade hörnet.

Allhelgonagatan 11–13. Arkitekt Oskar Waller.

Skolor

Katarina realskola på Älvsborgsgatan uppfördes 1930-31 efter ritningar av David Dahl och Paul Hedqvist, som 1928 hade vunnit en tävling om det nya skolhuset. Katarina Real är ett av de tidigaste funkishusen i Stockholm och kan ses som en första tolkning av den internationella modernismen som nu börjar bryta igenom. Skolan vänder sina vita huskroppar från Helgalunden för att i stället exponera skolgård och huvudentré mot söder. I kolonnhallen på väg in till skolgården passerar man en fontän utförd av Eric Grate 1934. En angränsande gårdsfasad pryds av en bronsskulptur föreställande en gänglig yngling. Den kallas ”Inför det stora äventyret” och är gjord av Stig Blomberg 1932.

I huvudbyggnaden finns klassrum och institutioner, i flygelbyggnaden lärarrum samt aulan, som ligger ovanpå pelargången. Det här var Paul Hedqvists första skolbyggnad och den blev stilbildande. Han skulle sedan komma att bygga många skolor i landet och blev något av en ledare på området. Planen för Katarina Real återkommer flera gånger i andra skolbyggen.  

Åsö gymnasium. Arkitekt Paul Hedqvist 1968. Jämför det arkitektoniska uttrycket i de två skolorna, ritade av Paul Hedqvist men med nästan 40 års mellanrum!

Arkitekter

David Dahl (1895–1974) var först anställd vid Stockholms stadshusnämnd och ritade under Ragnar Östberg delar av Stockholms stadshus, bl.a. Blå Hallen. Från 1920-talet hade han arkitektverksamhet tillsammans med Paul Hedqvist. Tillsammans ritade de Katarina Real (1930–1931), Västerbron (1931) och Tranebergsbron (1933). Under egen arkitektverksamhet ritade han bl.a. Södermalmsskolan (1935), Östermalmsskolan (1939, tidigare Lyceum för flickor) och ett antal broar, bl.a. Skanstullsbron (1947).

Per Olof Hallman (1869–1941) var Stockholms första stadsplanedirektör. Under tidigt 1900-tal var han helt dominerande när det gällde Stockholms planering. Lärkstaden, Helgalunden, Röda Bergen, Eriksbergsområdet, Diplomatstaden, Blecktornsparken, Aspudden och Gamla Enskede är alla exempel från hans verksamhet.

Paul Hedqvist (1895–1977) hade på 1920-talet arkitektverksamhet tillsammans med David Dahl. Från 1925 var Paul Hedqvist knuten till byggnadsstyrelsen, från 1931 som byggnadsråd. Åren 1938–1948 var han professor på KKH. Tranebergsbron, Bromma gymnasium, Åsö gymnasium (1968), Skatteskrapan och DN-huset är exempel på hans verk.

Björn Hedvall (1889–1982) gick på KTH 1913–16 och på Konstakademien 1918–20. Därefter var han anställd på flera olika arkitektkontor. Från 1921 hade han egen arkitektverksamhet. 1925 knöts han till Byggnadsstyrelsen och var 1939–45 chefsarkitekt vid Marinförvaltningen. Han var en skicklig 20-talsklassicist, en tidig funktionalist och en framstående bostadsarkitekt. Han ritade mer än 30 hus på Stockholms malmar och därtill många hus ute i landet. Under 1930- och 40-talen deltog han i utformningen av nya förorter som Traneberg och Hammarbyhöjden och ritade bostadshus i Johanneshov och Hägerstensåsen. Han kallade sig själv biografspecialist eftersom han under 1930- och 40-talen gestaltade ett 20-tal biografer i Stockholm, bl.a. Park på Sturegatan och Grand på Sveavägen

Carl-Robert Lindström (1876–1965) var i huvudsak verksam i Uppsala och Stockholm. Han examinerades från Chalmers 1897 och gick därefter på Konstakademien 1897–1900. Efter några år i Uppsala kom han 1914 till Ivar Tengbom i Stockholm. 1916–1926 arbetade han för Ivar Nyqvist. Därefter hade han egen arkitektverksamhet i Stockholm.

Joël Norborg (1880–1971) var anställd vid Stockholms stads byggnadskontor 1908–1913 och Stockholms stads byggnadsnämnd 1913–1922. Därefter hade han egen arkitektverksamhet i Stockholm och landsorten. Till hans verk hör Allhelgonakyrkan, Mannagrynskvarnen vid Danviken (1923) och fasaderna till Kungsgatan 4–10. Han ritade också ett stort antal villor i Djursholm och Saltsjöbaden.

Ture Sellman (1888–1968) hade egen arkitektverksamhet i Stockholm. Han ritade mest bostadshus, men fick även uppmärksamhet för sina industribyggnader. Katarinastiftelsen på Åsögatan 95 (1927) och bostadshusen kring Helgalunden är exempel på hans verk. Han var även verksam som fotograf och höll föredrag om fotografi samt var kritiker och skribent i Nordisk Tidskift för Fotografi.

Sven Wallander (1890–1968) var som privatarkitekt anställd hos Ivar Tengbom och Lars Israel Wahlman och därefter hos Stockholms stadsplanekommission. Från 1942 hade han egen arkitektverksamhet. Han ritade även åt den kooperativa rörelsen och var initiativtagare till HSB Stockholm 1923. Han var chef för HSB:s arkitektkontor fram till 1958. Han har satt sin prägel på många platser i Stockholm. Kungsgatan och Kungstornen är i princip utförda efter hans förslag liksom Erik Dahlbergsgatan på Gärdet och Torbjörn Klockares gata i Röda Bergen. Berömt är förutom kvarteret Metern (se ovan!) också kvarteret Marmorn vid Skinnarviksringen, som byggdes 1930–1931. Det var det första HSB-huset med sopnedkast.

Oskar Waller (1871–1951) gick, efter anställningar på olika arkitektkontor i Örebro och Stockholm, på KTH 1904–1906 och var därefter under några år anställd hos Per Olof Hallman. Från 1910 hade han egen arkitektverksamhet.

Sigurd Westholm (1871–1960), t.f. stadsarkitekt i Stockholm 1909–16, ordinarie 1916–40. På 1920-talet var han starkt engagerad i framväxten av trädgårdsstäder, t.ex. Bromma. Men mest präglade han under sin långa ämbetstid bostadsbyggandet i innerstaden. Tillsammans med Sven Wallander ritade han kvarteret Metern vid Helgalunden (1926).

Kvarteret Metern

Kvarteret Metern är känt som ett av Stockholms mest renodlade och välbevarade exempel på ett s.k. storgårdskvarter. Det uppfördes av HSB 1926 efter ritningar av Sven Wallander och Sten Westholm i Helgalunden, där Per Olof Hallman ansvarat för stadsplanen.

Tanken var att i kooperativ regi skapa bra bostäder för arbetare och andra med låga inkomster. Idén att bygga samman bostadshus kring en gemensam gård hämtades från kontinenten. Meterns klassicerande längor anpassades till områdets kuperade terräng. Alla entréerna vetter mot gården så att de boende lätt kan mötas, vilket främjar gemenskap och hemkänsla.

Bostadsrättsföreningen bestod ursprungligen av 279 lägenheter om max två rum och kök. Nu har antalet sjunkit till 230 till följd av lägenhetssammanslagningar de senaste decennierna.