Sällskapet Nya Idun

Annie Bergmans härliga målning av Nya Iduns nämnd år 1935. (Annie Bergman själv sittandes vid nedre kortsidan!)

Sällskapet Nya Idun är en kvinnoförening som bildades 1885. Från en liten krets av vetenskapligt, litterärt, konstnärligt, pedagogiskt eller socialt verksamma kvinnor har den sedan utvecklats till ett aktivt sällskap med närmare 500 medlemmar – varav alla är stockholmsbaserade yrkeskvinnor.

Syftet med Sällskapet är att följa i fotspåren av våra modiga stiftarinnor som gjorde skillnad både inom sina specialområden och i samhället i allmänhet. Rösträtten och reformdräktrörelsen är bara två tidiga exempel. 

Nya medlemmar utses genom inval. Den som varit medlem i 50 år blir hedersmedlem och tilldelas ett Guldäpple. För närvarande innehas guldäpplen av ett tjugotal medlemmar.

Arkivarie emerita minns

Som ganska nyuppflyttad från Skåne (Lunds universitet var mitt alma mater) fick jag överraskad och glad brevet om inval i Nya Idun. Det är nära fyrtio år sedan. Snart satt jag i Nämnden och lika snart tittade nitton ögonpar på mig: –Vill du ta hand om vårt arkiv?

De äldre handlingarna fanns på Riksarkivet, men med tiden hade papper samlats hos avgående ordförande, sekreterare, skattmästare, klubbmästare och andra. Till mig kom lådor och kassar en masse. Det var bara att gå igenom, sortera, och kasta, i fall av t ex. många kopior. På Riksarkivet fanns Lena Ånimmer som jag under alla åren hade det bästa samarbete med.

Genom arbetet blev jag än mer intresserad av vår historia och tog mig då och då tid att läsa i de gamla handlingarna. Nu har Nämnden bett mig att ge glimtar ur Nya Iduns historia, vilket jag gärna gör. Under ovanstående rubrik får ni möta kortare texter som fylls på vartefter. Den första nedan.

Trevlig läsning!

Britt Dahlström

***

I mitten av april 1940 fick iduneserna ett meddelande från Nämnden. Den planerade utflykten i maj för att fira våren hade ställts in. Skälet? –Vi kan inte ha en fest när grannländerna är ockuperade. Det är snart trettiofem år sedan jag läste detta i våra handlingar och jag har inte kunnat glömma det sedan dess.

Maj 2025

För mer än tio år sedan ringde en gammal idunvän. –Vill du ta hand om mammas efterlämnade papper? Vännen var Monica Fjällbäck och hennes mamma den högst aktiva idunesen i decennier, Susie Fjällbäck. Hon valdes in 1922 och under en stor del av förra seklet var hon aktiv på många poster. Hon var en idéspruta gällande underhållningen, och inte minst ackompanjerade hon vid otaliga föreställningar.

När jag gick igenom Susies papper blev det som ett titthål in i Nya Iduns verksamhet med brev, program, minneslappar, rollhäftena vid spex och annat. Det slog mig att detta borde bevaras samlat som ett undantag och prov på hur planering och samarbete då hade sett ut. Jag rådgjorde med vår kontakt på Riksarkivet, Lena Ånimmer, som också fann att ett avsteg vore befogat. Likaså var Nämnden enig när jag lade fram saken för dem. Därför finns i vårt arkiv ett enda undantag, ”Susie Fjällbäcks efterlämnade papper” i en ask. Överst ligger en innehållsförteckning som jag upprättat. Där finns bland annat program till Figges bröllop med musik av Mozart och Charmen med musik av Bizet, uppdaterade med medicinalråd och yrkeskvinnor. En svår roll för Susie torde ha varit i spexet Konstgyckel där hon iklädde sig rollen som Jenny Linds staty!

BD

I Fatima Brenners nya bok Ligan talas om Kvinnliga fäktklubben och dess vice ordförande som ”sprutar ur sig pjäser och spex”, samt att hon är engagerad i Sällskapet Nya Idun. Hennes namn nämns inte men vi förstår att det måste vara Ida von Plomgren. Hon hade vunnit SM i florettfäktning 1909 och var en legendarisk ordförande 1921–35. Hos oss gick hon under namnet Plom och var en flitmyra i programverksamheten i decennier. BD Bland många framstående iduneser fanns historikern Beth Hennings. Hon hade specialiserat sig på Gustav III. Vid sin disputation i Uppsala 1935 hade hon bett Barbro Alving att vara tredjeopponent. Denna lär ha varit i högform. Hennings var sedan 1929 ordförande i Sällskapet. Såväl nämndledamöter som enskilda iduneser övervarade akten. Ett resultat blev att man beslöt välja in Barbro Alving som medlem. Ur hennes dagbok samma år: ”Jag tycks ha blivit invald i Nya Idun … mycket förnämlig klubb och där man ska vara Begåvad och ha Gjort Något för att komma in.” Ur dagboken året efter, 1936: ”Nya Idun i lördags gav en hel del. Där var tusen tanter varav åtskilliga skvatt galna som lätt händer i illustra damförsamlingar. (---) Mest gav kvällen dock så att jag pratade en timme med en liten förtjusande fru som heter Susie Fjällbäck, det var oväntat nog ett sånt där samtal där man tycker att man får en människa. Så jag trippade nöjder hem kl 1, dock tänkande att: fortsätter jag så här att gå mellan vittra damer i olika läger så går det aldrig väl. Jag trivs så förtvivlat bra med dem menar jag.” En annan gång om Nya Idun på Gillet. ”De var i hög form allihop… och sen for vi till Beth på sill och spanskt vin. Herre jesus såna damor det finns, sjunger gör dom och småfulla blir dom och stiliga är dom!”

Beth Hennings blev 1937 landets första undervisningsråd, bland mycket annat i en vacker karriär.

BD

Vem var Stintan? frågar mången ung idunes. Hon hette Ida Gawell-Blumenthal och kallades Delsbostintan bland allmänheten. Hon valdes in 1901 och går i våra handlingar under namnet Stintan. Hon var entusiastisk estradör många aftnar i spex och andra föreställningar. Hon har ingen lång cv men är ett bra exempel på vilken vikt Nya Idun kan lägga på de personliga egenskaperna. Hennes insatser uppmärksammades; hon fick Litteris et artibus.

BD

Arkivarie emerita minns nr 1 2025-09-17

För över trettio år sedan kom frågan upp i nämnden om att be några av de äldre iduneserna berätta ur sina liv vid ett samkväm. Nu kallar vi äldre för årsrika efter Barbro Westerholm, som för övrigt häromåret hade just en sådan kväll hos oss.

I bokstavsordning var de Brita af Geijerstam, Gunnel Linnman, Margit Sahlin, Gunnel Vallquist, Ria Wägner, Marianne Zetterström. Nämnden bad mig hålla i serien, som vi fördelade över ett par år. Intresset var stort och frågorna efteråt var många. Margit Sahlin berättade om sin gärning som den första prästvigda kvinnan i Svenska kyrkan. Från Gunnel Linnman fick vi höra, inte om Afrikas och andra öknar, utan om Europas. Ria Wägner förklarade sin bakvända TV-hälsning under rubriken “Rena rama Ria”. Från Gunnel Vallquists kväll minns jag hennes inledning: “Jag tycker att man ska kunna överblicka 2000 år.” Sedan blev det lite dogmatik och mycket personlig tro.

Två gånger blev extra minnesvärda. Då jag på försommaren ringde Brita af Geijerstam för att boka en dag i september fick jag veta att då skulle hon gräva om sina land i Skåne. Och oktober var redan fullbokad. Men november gick bra. Man ska inte tala om ålder men Brita närmade sig då 80 år. Det blir ännu intressantare av följande. Hon hade ursäktat sig att det dröjde så länge innan hon svarade i telefonen. Hon hade legat och solat ganska näck för att ha lite färg inför sin nya boyfriend. För många är Brita känd som översättare av Nalle Puh, annars som dansare och danspedagog.

Med Marianne Zetterström, signaturen Viola, blev det dramatik oss oförskyllt. Vi hade bestämt dag och hon ville diskutera uppläggningen. Det blev ett par trivsamma samtal tills Viola ringde tre dagar före. Hennes man Erik, Kar de Mumma, hade blivit akut och allvarligt sjuk. Jag fick förtroendet att välja ur hennes kåserisamlingar och bad Margaretha Byström att vara redo att läsa dem den aktuella kvällen. Det skulle ju fortfarande vara en Viola-afton. Dagen före ringde Viola. Erik var stabil. Hon sa “jag kommer”.

BD

Arkivarie emerita minns nr 2 september 2025

En av de iduneser som jag ganska ny i sällskapet kom att lära känna var Elisabeth Ralf, född 1928. Hennes öde var omväxlande. Att skriva studentuppsatsen på klingande hexameter måste ha varit sällsynt även på den gamla skolans tid. Ämnet hette: Kolets, oljans och vattenkraftens betydelse i jordens näringsliv. Den kanske inte fullt ut kunde tävla med Iliaden och Odysséen men väl med vår egen hexameterfrämste, Georg Stiernhielm och trehundra år senare.

Studierna vid Stockholms högskola avbröts 1940 då hon rekryterades som spion i den svenska underrättelsetjänsten, SÄPO:s föregångare. Hon avlyssnade marskalk Mannerheim, tyskar i Narvik i samtal med Berlin, svenskar som Karl Gerhard, iduneser som Ada Nilsson och medlemmar av Tisdagsklubben som Else Kleen. När Elses man, ministern Gustav Möller, högste ansvarige för verksamheten, skulle komma på besök fick Elses namnlapp plockas ner. Han fick aldrig veta att hustrun var avlyssnad.

Om själva grundaren av Tisdagsklubben, Amelie Posse, sa Elisabeth att när de avlyssnade henne “fick de prins Eugen på köpet”. Man fick nämligen inte avlyssna medlemmar av kungahuset, men Amelie och prinsen var vänner även utanför Tisdagsklubben.

Något kort om vår idunes fortsatta gärning. Hon byggde en avancerad termostat för ett kemiföretag, hon jobbade på Indiska ambassaden, var riksdagsstenograf, designade smycken för NK, var egen företagare; allt utfört med stil och gott humör. Elisabeth valdes in i Nya Idun 1973. Jag fick henne att berätta hos oss om sina år som spion.

Hon räddade Kristina Nilssons smaragder från att försvinna. Elisabeth råkade känna igen dem (vem gör det? vem vet exakt hur de ser ut?) i en auktionskatalog från, om jag minns rätt, Nederländerna. Hon kontaktade deras rätta hemvist Nationalmuseum och frågade om/när de var stulna. “Vadå”, sa Nationalmuseum. “Vi kollar och hör av oss.” De var stulna. Elisabeth fick tvåtusen personer att skänka pengar så att man kunde köpa in dem och återbörda till museet. Dessutom övertalade hon dåvarande kulturministern Bengt Göransson att ordna med ett undantag från momsen.

Jag stannar här för för idag. Om hennes minst tre Alfa Romeos, dito äkta män, som borttappat vittne i Palmeutredningen, som internationell expert på änglar och allt annat kanske en annan gång. I vart fall tänker jag senare överlämna mina papper om Elisabeth Ralf till vårt arkiv, där de ju hör hemma.

BD