Är robotar något för oss?

Ett 40-tal iduneser samlades för samkväm på Camarillo, där Britt Östlund inledde med ett roligt, intressant och fantasistimulerande anförande om dagens och framtidens robotar i hem och omsorg,
Britt är professor på KTH i Teknisk vårdvetenskap men är inte ingenjör utan tekniksociolog med lång erfarenhet av samarbete med ingenjörer och designers. I sin doktorsavhandling 1995 i Linköping,”Gammal är äldst. En studie av teknikens betydelse i äldre människors liv.”, var hon redan då inne på sitt nuvarande forskningsfält.

Digitalisering/robotisering i äldreomsorgen. Vilka förväntningar har vi? Hur ser forskningsfronten ut?
Vad är en robot? Ordet betyder på slaviska språk arbete, slit, tungt påtvingat arbete och myntades av den tjeckiske författaren Karel Capek i hans pjäs från 1920: Rossums universalrobotar, där slavarbetare förekommer.
En robot är en form av automatisering; en maskin, som utför ett arbete och ofta är utrustad med digitaliserat tal och med viss Artificiell Intelligens (AI). Den kan kopplas till sensorer, varmed man kan samla olika former av data t ex om hälsotillstånd eller om nyttjarens beteenden.
Redan nu använder vi oss av robotar utan att vi kanske tänker så mycket på det. Några har robot- gräsklippare och -dammsugare. Vi använder kanske Google Translate och kanske Siri i vår Iphone. Industrirobotar, särskilt inom bilindustrin, har funnits sedan länge. Snart kommer självkörande bilar. Inom det militära blir robotarna alltfler.

Den demografiska utvecklingen medför en allt större grupp äldre, som är i behov av hjälp och stöd. Och idéer inom detta område är det gott om. ”Världen är redan full av robotar men få finns på marknaden!” Resan till en inom vården fungerande robot är nämligen lång och fordrar mycken kunskap.
I vilket sammanhang/system måste roboten kunna smälta in? Hur måste den vara utformad för att bli accepterad? Hur aktiv eller passiv skall brukaren vara? Robotens design, storlek, kostnad? Vilken automatröst? Inte minst: är den säker?
Utvecklingen måste ske i nära samarbete med användare, ”forskningspersoner”. Vid denna metodutveckling använder man sig bland annat av Design-work-shops med ofta mycket fantasifulla resultat. Deltagarna brukar uppvisa hela skalan från stor osäkerhet till stor nyfikenhet. ”En robot är nog bra för många men inte för mig!” ”Jag skaffar en robot när jag behöver den!”

Mycket viktigt är brukarens autonomi. Roboten får inte vara integritetskränkande. Automatiserar man rätt saker? Förloras mänsklig kontakt? Färdiga system eller utformning tillsammans med brukaren?
En etikprövning behövs. Men det finns idag ingen etisk nämnd för detta område, inget strukturerat sätt att arbeta med etik. Britt försöker skapa detta i samarbete med Sahlgrenska Sjukhuset.

En viss tilltagande automatisering inom vården har ändå redan skett genom åren. Från 60-talets försök med en automatiserad patient-tvätt, som fick patienterna att skrika av rädsla och som förutsatte en helt passiv användare, via 70-talets trygghetslarm (viktigt för kvarboendereformen!), 80-talets mikrovågsugnar och 90-talets ”Handla-hemma-terminaler” till 2000-talets populära, ångestdämpande och gulliga Paro. Paro skapades i Japan och är ett gosedjur i form av en vit säl, som piper uppfordrande om man inte gosar med den. Faktiskt en evidensbaserat ångestdämpande vårdrobot!
Handla-hemma-terminalerna utkonkurrerades lätt av ett litet företag, som handlade åt äldre på vanligt sätt och levererade varorna till hemmet. Idag kan vi ju alla handla våra matvaror – och allt annat – via internet och få hemleverans av matvaror. Men det fordrar förmåga att hantera en dator. Välfärdsteknologin blir mer och mer systemisk och användaren väntas vara allt aktivare.
Alla har inte förutsättningar att klara det.

Forskningsfronten idag handlar bland annat om maskinlärning; ”roboten” lär oss!
Vidare om invasiva tillämpningar, där roboten letar upp specifika platser i vår kropp för diagnostisering, behandling, medicinering; det vill säga bioteknik. Även utveckling av så kallade exoskeletons, från yttre stödhandske till hela stödjande kostymer.

Hur fungerar i verkligheten ”äldre” personer? Hemtjänsten sitter inne med mycket kunnande, både om det och om vårdteknik! Robotar är noggranna, tålmodiga, oberoende av assistent och kräver ingen social återkoppling. Men de är inte lyhörda, de kan ta bort emotionella aspekter i vården, de kan leda till en avhumanisering av vården. Och de kan krångla! ”Vi måste tämja tekniken och inte låta tekniken tämja oss!”
I Sverige finns ingen referenspunkt, ingen samordning av vårdteknisk utrustning. Varje kommun/landsting måste självt försöka hitta rätta hjälpmedel, rätt utrustning, rätta robotar. Det behövs en politik för detta!

Diskussionen blev livlig och förslagen till robothjälp många.
Iwa Boman rekommenderade ett besök på Stadsteatern: Balettföreställningen Våroffer, där Fredrik Benke Rydman gör ett Pas de Deux med en industrirobot till Stravinskijs musik.

Därmed sattes punkt och maten serverades: Inkokt lax med sås (alltför sparsam), potatis och sallad samt till kaffet en rejäl bit kladdkaka med bärkompott. Allt intaget under som vanligt hjärtlig stämning och ivrigt diskuterande.

Referat av Inga Lundblad