Elfvinggården i Bromma

Lördagen den 9/11 bjöd på regn och rusk. Detta hindrade inte trettio iduneser försedda med paraplyer och regnkappor att leta sig fram per spårvagn eller bil till Elfvinggården i Äppelviken Bromma. Iduneserna Eva Nikell, hyresgäst på Elfvinggården och Kerstin Cunelius, ledamot i Stiftelsestyrelsen, bjöd på ett varmt mottagande i foajén där vi fick en  första inblick i hur Elfvinggården, som är Nordens största kollektivhus för kvinnor, fungerar. Idag bor här 300 kvinnor i alla åldrar som enligt Stiftelsens stadgar ska vara mindre bemedlade, ensamstående  och bildade och erbjudas hyreslägenheter utan tryckande band. När stadgarna skrevs inbegreps tryckande band med all sannolikhet både män och nitiska hyresvärdinnor. Här skulle kvinnor leva i frihet. Efter en kort introduktion begav vi oss upp till sällskapsrummet på övre våningen där vi intog en välkomstdrink bestående av äppelcider och fick ytterligare inblick i historien bakom Elfvinggården.

De som tog trapporna kunde beundra de vackra detaljerna och materialen i detta välbevarade funkishus. Arkitekten Olle Engquist ritade huset som stod klart 1940. Det är idag blå-klassat, vilket är den högsta klassen i Stadsmuseets klassificering av byggnader i Stockholm, och omfattar bebyggelse av synnerligen högt kulturhistoriskt värde. De flesta lägenheterna rymmer 35 kvm, men där finns också ett fåtal om 55 kvm. I huset ryms förutom lägenheter gemensamma verkstäder för textil, måleri och snickeriarbeten, en second hand butik och en konstutställning om husets historia och tillfälliga utställningar där Elfvinggårdens kvinnor kan ställa ut sina alster. De allra viktigaste gemensamhetslokalerna är nog sällskapsrummet och matsalen högst upp i huvudbyggnaden med utsikt över Mälaren och inloppet till Stockholm västerifrån. Möblerna i sällskapsrummet från 1940-talet är designade av Elsa Gullberg och Oskar Reuterswärd och håller fortfarande stilen, möblerna är inte ens renoverade.

Efter välkomstdrinken välkomnades vi in i matsalen där fem kvinnor boende på Elfvinggården hade förberett den mest välsmakande och vackra vegetariska buffén med en chokladbakelse som efterrätt. Till detta bjödsvatten, vin och kaffe. Vi avnjöt måltiden kring de uppdukade borden.

Därefter tog Kerstin Cunelius till orda och gav oss en rik berättelse om Elvinggårdens tillkomst. Kerstin som med sin rika erfarenhet av arbetet på Nordiska museet nu sitter i stiftelsestyrelsen på den stol som enligt stadgarna ska tillfalla en representant från Nordiska museet. Hon visade på de nära banden mellan Nya Idun och Systrarna Elfvings Stiftelse. Idunesen Gerda Cederblom var en av dem som innehade stolen innan Kerstin. En annan idunes som gjort betydelsefulla insatser i sammanhanget är Hanna Winge som var med när Stiftelsen grundades 1922. Hon tog även initiativet till ett upprop på Börshusets bazar i Stockholm i början av förra seklet i syfte att skaffa pengar till bygget av Nordiska museet. 

Elfvinggården blev möjligt tack vare systrarna Elfvings testamente. Systrarna Elfving, Ingeborg (1833-1902) och Gunborg (1850-1921) växte upp i en familj som tycks ha varit både liberal och radikal med den tidens mått. Familjen hade nära band med Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska museet. Fadern, häradshövding Anders Elfving (1790-1862), gifte sig med Karolina Öberg (1808-1880) 1830 och paret fick tre barn. Förutom systrarna fanns där en äldre bror Nere (1832-1891). Under barnens uppväxt bodde familjen i Växjö men flyttade sedermera till Stockholm. Brodern, som fick en militär utbildning i Sverige, kom att spela en roll när han som strateg och kartritare medverkade till att rita upp gränserna i USA 1860. Han tog värvning i Nordstaternas armé i samband med det amerikanska inbördeskriget, fick motta medaljer för detta och återvände till Sverige som krigsinvalid och fortsatte att arbeta som kartritare. Gunborg följde i broderns spår när det gällde engagemanget i kulturella aktiviteter och föreningsliv bl.a. var de båda aktiva i det Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, i Fredrika Bremer förbundet och i arbetet med att öka kvinnornas inflytande i kooperationen. Ingeborg kom att bli en av de första kvinnliga bankkassörskorna när familjen flytctade till Stockholm. Systrarna (se familjeporträttet nedan, som finns på Nordiska Museet) skrev sitt första inbördes testamente 1895, som efter Gunborg död revideras av Ingeborg. Fadern delade upp arvet i lika delar mellan barnen och i det sista testamentet uppgick förmögenheten till 342 000 svenska kronor. Större delen av detta blev grundplåten för finansieringen av Elfvinggården och Systrarna Elfvings Stiftelse grundades ett år efter Gunborgs död – 1922. Idag förvaltas Elfvinggården av Einar Mattsson. Allt överskott återinvesteras i syfte att tillhandahålla och bygga fler hyresbostäder. Stiftelsen har en hyresvärdinna som sköter visningar och hyreskön och hyresgästerna har även en egen förening . 

Besöket avslutades med ett besök i Eva Nikells lägenhet där vi fick se hur lägenheten, en tvåa, är planerad. Den gemensamma balkongen gjorde oss imponerad liksom allt annat vi fick se denna dag i Äppelviken. 

Referat av Britt Östlund