Ellen Key

Ellen KeyFörfattarinna. En av sällskapets stiftarinnor. Ordf. 1887–1900.

Ellen Key (1849–1926) var under senare delen av 1800-talet och en god bit in på 1900-talet en centralgestalt i svenskt kulturliv. Även internationellt hade hon en framträdande ställning och stod i kontakt med en stor mängd europeiska kulturpersonligheter. Under hela sin livstid var hon nästan mer uppskattad utomlands än här hemma.

Ellen Key växte upp på godset Sundsholm i Småland. Tillsammans med sina syskon fick hon undervisning i hemmet. När fadern, Emil Key, blev riksdagsledamot 1868 kom familjen att tillbringa långa perioder i Stockholm. Eftersom modern var sjuklig fick Ellen som äldsta dotter fungera som hemmets värdinna och sin fars privatsekreterare. Genom detta fick hon god inblick i tidens politiska frågor. Vistelserna i Stockholm utnyttjade hon också till sin egen förkovran. Åren 1868–1872 följde hon Rossanderska lärokursen för fruntimmer (föregångare till Högre lärarinneseminariet). 1880 tog hon tjänst vid Whitlockska skolan där hon stannade i arton år och blev en mycket uppskattad lärare. Parallellt med sin lärartjänst och sitt författarskap föreläste hon också under många år, bl.a. vid Stockholms arbetareinstitut.

Ellen Keys intressen spände över vida fält. Genom sina föreläsningar och sitt författarskap kom hon att påverka framväxten av folkhemsideologin och bidra till en ny syn på kärlek, äktenskap, barn och barnuppfostran. Vid sekelskiftet tog hon aktiv del i debatter om unionsfrågan, freden och rösträtten. Under de 50 år hon var verksam hann hon skriva mer än 40 böcker och hundratals artiklar och essäer. Till hennes mest kända verk hör bl.a. en biografi om Anne Charlotte Leffler (1893), essäsamlingen Tankebilder I–II (1898) och Skönhet för alla (1899), en essäsamling med hennes tankar om hemmets inredning. Hon ville här inspirera till en ny heminredningsstil i Karin Larssons anda, ljus, enkel och funktionell.

Efter åratal av dubbelarbete fick Ellen Key på sin födelsedag 1898 i gåva av sina vänner en årlig livränta på 1 200 kronor (ca 70 000 kronor i 2015 års penningvärde), vilket gav henne ekonomiska möjligheter att sluta sin lärartjänst och helt ägna sig åt skrivande och resor.

Ellen Key var en av gästerna hemma hos Calla Curman februarikvällen 1885 när idén till Nya Idun väcktes. Ellen Fries valdes till sällskapets första ordförande. Men när hon efter bara två år på posten undanbad sig omval på grund av sjukdom och bristande tid valdes Ellen Key till hennes efterträdare.

Under de följande åren kom Ellen Key genom sitt författarskap att i Sverige få en stark opinion emot sig. Som civilisationskritiker blev hon kontroversiell. Hon efterlyste förändring och nytänkande och genom sina starka åsikter skaffade hon sig många fiender här, medan hon utomlands väckte stor beundran. Även inom Nya Idun blev hon ifrågasatt, mycket på grund av sina ställningstaganden i kvinnofrågan. Framför allt var det hennes föredrag hösten 1895, ”Missbrukad kvinnokraft”, senare tryckt som broschyr, som väckte uppståndelse. Hon hade här framhållit kvinnans rätt att söka sin egen väg. Just dessa ord om personlig frigörelse föll inte alla kvinnor på läppen. Det blev stormiga debatter på många håll. Ett starkt kritiskt inlägg i pressen undertecknades av 284 kvinnor med idunesen Anna Hierta-Retzius i spetsen. Bland undertecknarna fanns också flera andra iduneser, bl.a. Lotten Dahlgren, Eva Fryxell och Lydia Wahlström

Väl medveten om det ”drev” som pågick mot henne avsade sig Ellen Key inför årsmötet 1896 ordförandeskapet i Nya Idun, något som varken nämnden eller sällskapet ville godta. Vid nämndvalet på årsmötet i februari blåste det emellertid upp till oväder. Motståndarna ville få Ellen Key avsatt. Vid den följande omröstningen visade det sig sedan att Ellen Key, som själv inte var närvarande, inte blivit omvald till ordförande. Vice ordförande Agda Montelius och femton andra ledamöter meddelade då att de också tänkte avgå. Nyvalda nämndledamoten Gertrud Adelborg följde efter.

Nu stod sällskapet inför en kris. Även vid det extrainsatta sammanträdet fyra dagar senare gick diskussionens vågor höga. Men Agda Montelius framhöll formuleringen i första paragrafen i sällskapets stadgar om ”oberoende av alla partiåsikter”. Något som hon ansåg inte iakttagits av en minoritet vid omröstningen på det tidigare mötet. Några av Ellen Keys varmaste beundrare yrkade på upplösning och rekonstruktion av hela sällskapet. Men den lyckliga lösningen blev till slut att man enades om ett nytt val. Hela den gamla nämnden återvaldes med Ellen Key som ordförande. Hon kvarstod sedan på posten fram till sekelskiftet då hon stod i begrepp att resa utomlands.

År 1900 kom Ellen Keys kanske mest berömda bok, Barnets århundrade, där hon lägger fram sina idéer om skola och barnuppfostran. Boken översattes till 26 språk och genom den fick hon sitt stora internationella genombrott. Särskilt i Tyskland väckte den stor beundran medan den här hemma förbigicks mer eller mindre med tystnad. Här såg man Ellen Key som ett hot mot goda seder och moral, en uppviglare och ungdomens förförare. August Strindberg ger i Svarta fanor (1907) ett infamt porträtt av Ellen Key. Han kallar henne Hanna Paj och framställer henne som både intrigant och osympatisk.

För att undkomma förföljelse och förtal vistades Ellen Key under 1900-talets första år långa perioder utomlands. Storstrejksåret 1909 återkom hon dock till Sverige för gott och var då en av få kulturpersonligheter som tog arbetarnas parti under konflikten. Aktivt försökte hon förbättra arbetarnas situation, särskilt kvinnornas och barnens villkor, så att de skulle få möjlighet till utbildning.

Åren 1910–1912 lät Ellen Key bygga gården Strand vid östra Vätternstranden, där hon sedan bodde resten av sitt liv. Hon fortsatte sitt skrivande i moraliska och politiska frågor men skrev bl.a. också en skildring av sin fars liv och verksamhet, Minnen I–III (1915–1917). Nu hade tiden kommit ikapp hennes idéer och hon möttes med allt större respekt. Hon fick epitet som ”Världssamvete”, ”Världssierskan” och ”Sibyllan på Strand”. Hon avled på Strand 1926.

Redan under sin livstid skänkte Ellen Key sin gård till en stiftelse, ”Strands vilohem för kroppsarbetande kvinnor”, som trädde i funktion efter hennes död.  Gästhemmet finns fortfarande men numera har man breddat verksamheten till att omfatta alla kvinnor som är intresserade av Ellen Keys tänkesätt och värderingar eller är i behov av enskildhet för t.ex. studier eller skrivande.

Ellen Keys namn lever också vidare på andra håll. I närbelägna Ödeshög finns ett Ellen Key-institut som utgör kontaktnätverk för akademisk forskning om Ellen Key och hennes intresseområden. Flera skolor har fått hennes namn och i Stockholmsförorten Fruängen finns en gata uppkallad efter henne. I Ellen Keys park vid Birger Jarlsgatan i Stockholm står en staty utförd av idunesen Sigrid Fridman. /BW