Skolföreståndarinna. Invald 1897.

Matilda Widegren (1863–1938) var vid sidan av sitt arbete som lärare en av pionjärerna inom den feministiska fredsrörelsen. Hon var född i Söderköping. Efter skolgång i Stockholm utbildade hon sig till ämneslärare vid Högre lärarinneseminariet (HLS) i Stockholm. Sin första lärartjänst fick hon i Åhlinska skolan där hon undervisade 1887–1888. Därefter anställdes hon som extralärare vid HLS. 1904 fick hon en ordinarie lärartjänst där och var samtidigt biträdande föreståndarinna för Statens Normalskola för flickor, som var knuten till seminariet och fungerade som ett slags övningsskola. Här stannade hon fram till sin pensionering 1923.

Matilda Widegren undervisade i svenska och historia. Efter en studieresa i USA kring sekelskiftet 1900 kom hon hem med många nya idéer som hon satte i verket. Hon uppmärksammade tidigt att historieundervisningen bara handlade om krig och kungar och betonade att den mer borde handla om svenska folket. Svensk grammatik var hennes andra specialområde. Hon författade flera läroböcker i ämnet som efter deras olika färger på omslaget kallades Gula, Gröna eller Blåa Matilda. Hennes Svenska språkets allmänna satslära jämte interpunktionslära blev en riktig långkörare. Den kom ut första gången 1896 och följdes av nya utgåvor ända fram till 1945.

Under seminarietiden blev Matilda Widegren nära vän med Selma Lagerlöf, en vänskap som varade livet ut. De brevväxlade flitigt genom alla år. Selma Lagerlöf betraktade Matilda Widegren som sin rådgivare. Matilda Widegren fick förtroendet att gå igenom manuset till Gösta Berlings saga. Stavning och satslära var inte Selma Lagerlöfs starka sida. Men Matilda Widegren, med sin goda känsla för svenska språket, kunde rätta till och staga upp. Hon lär ha sagt till en vän: ”Om du visste hur många ack och o jag strukit för Selma.”

I samband med första världskriget började Matilda Widegren helhjärtat ägna sig åt arbete för freden. Hon var en av de kvinnor som ingick i den svenska delegationen, ledd av Anna Kleman (invald 1907), som deltog i den kvinnliga fredskonferensen i Haag 1915. Andra deltagare var bl.a. Elin Wägner (invald 1910) och Emilia Fogelklou (invald 1913). I samband med konferensen bildades Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF), vars första mål var att påverka statsöverhuvuden för få slut på kriget och i ett längre perspektiv verka för fred och frihet.

Matilda Widegren var en av initiativtagarna till en svensk avdelning av WILPF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), vars ordförande hon var 1919–1934. Hon var också aktiv i andra fredsorganisationer, bl.a. som styrelseledamot i Nordiska lärares fredsförbund och som vice ordförande i Svenska skolors fredsförbund. Sina sista år ägnade hon åt att hjälpa flyktingar från Nazityskland. Sin blygsamma pension använde hon till att i första hand bistå dessa och unnade sig själv allt mindre. Det berättas att hon en dag kom upp på IKFF:s kansli och la en slant på bordet och meddelade att en fin herre hade stuckit till henne den när hon stod och väntade på spårvagnen. Förmodligen hade han tyckt att hon i sin luggslitna kappa såg så eländig ut att hon behövde stöd.

Matilda Widegren begravdes i Hedvig Eleonora kyrka. Eftersom hon inte efterlämnade några pengar hade hon föreskrivit en enkel begravning. Men uppslutningen blev stor, både vänner från hennes långa liv som lärare och fredskämpe och många av de flyktingar hon hjälpt undan nazismen mötte upp. Vännen Selma Lagerlöf kunde inte komma till begravningen men skickade en hälsning som lästes upp i kyrkan. Den slutade med orden: ”Tack för att du, ensamma vandrerska, tänkte på att skapa en fristad för de gamla och hemlösa! Tack för att du, som aldrig har ägt så mycket som en sten vid vägkanten, ändå har strävat för att förvandla vår vackra jord från ett farligt rövarnäste till en fridens välsignade boning. — Tack för att du, tyngd av fattigdom och sjukdom, kunde finna utvägar att hjälpa de arma och förtvivlade.”

Matilda Widegren tilldelades Illis Quorum 1923. /BW

Litteratur
Margareta Larson, De arbetade för fred, Kvinnoföreningar i Sverige med fred på sitt program 1898-1940 (1985).
Signe Höjer, Eldsjälar i fredens tjänst (1986)