Redaktör. Invald 1915. 

Stina Quint (1859–1924) föddes i en skånsk småbrukarfamilj och hennes livsbana formar en klassresa som den svenska folkskolan möjliggjorde – samtidigt som hennes yrkeskarriär kom att berika den. Efter studier vid småskoleseminariet i Landskrona och folkskoleseminariet i Stockholm undervisade hon 1880–1894 vid Arnö folkskola utanför Nyköping och vid Henriette Löwens flickskola inne i staden. Där träffade hon Lily Hellström, dotter till ortens bokhandlare Emil Kullberg och även hon invald i Nya Idun 1915. Lilly Hellström, som tidigt blivit änka, förblev Stina Quints vän och medarbetare livet ut.

Stina Quints liv präglades av barnaårens läshunger, pedagogisk begåvning och orädd företagaranda. Efter flera års funderingar föreslog hon hösten 1890 Svensk Läraretidnings Emil Hammarlund och tidningen Iduns utgivare Frithiof Hellberg (tidigare Nyköpingsbo) ett gemensamt barntidningsprojekt inriktat på folkskolan. De avböjde – varefter Hammarlund 1891 startade Läraretidningens Jultomten! Detta inledde en bitter konkurrens mellan de två utgivarna av ”läsning för folkets barn”.
Men Stina Quint lät sig inte nedslås och under jullovet 1891–1892 var hon i Stockholm och fick en rad av tidens författare och konstnärer att på en namnlista utlova bidrag till den barntidning hon planerade. Som argument fungerade en rekommendation från ingen mindre än Sophie Adlersparre (”Esselde”, invald 1885), vars styvdotter Alcyone Adlersparre (invald 1888) också hade tjänstgjort vid Löwens skola. Bland undertecknarna fanns tio kvinnor som var eller senare blev medlemmar i Nya Idun och under årens lopp skulle åtskilliga iduneser medverka i Stina Quints publikationer. Den 16 mars 1892 utkom första numret av Folkskolans Barntidning, prytt av Zacharias Topelius som sänt ett uppmuntrande brev.
Året därpå sjösattes Julklappen – en konkurrent till Hammarlunds jultidning, något som självklart underblåste fiendskapen. Folkskolans Barntidning hade sin redaktion i Nyköping till slutet av 1895 och här påbörjade Stina Quint också en femårig utgivning av ungdomstidningen Linnea, sista versionen av den publikation som legendariske Carl Adam Wetterbergh (Onkel Adam) startat i Linköping 1861.
Sedan Stina Quint flyttat till Stockholm tillkom 1898 en gratisbilaga ”Till Föräldrar” och en rad julkalendrar i varierande format: Guldslottet (1899–1955), Lilleputt (1903–1931), Trisse (1907–1933), Prinsessan Rosengull (1908–1957), Tummetott (1911–1929) och Gullebrand (1917–1929). De två sistnämnda slogs ihop och utkom tillsammans 1930–35. Urklippsföljetonger i barntidningen utgavs så småningom i bokform under beteckningen ”Barnbiblioteket Kamraterna” – i tydlig konkurrens med Svensk Läraretidnings ”Barnbiblioteket Saga” (1899–1954). Men den publikation som överlevde längst är förmodligen en av världens äldsta ännu utkommande tidningar för barn, Folkskolans barntidning, som 1950 bytte namn till Kamratposten

Stina Quint hade alltså sen starten hjälp av sin vän Lilly Hellström, men initiativet och den drivande kraften stod hon själv för. Under Nyköpingstiden var Stina Quint aktiv i lärarfackligt arbete, hade förtroendeuppdrag och höll föredrag i rikssammanhang. Efter flytten till Stockholm tog hon vid sidan av arbetet med Folkskolans Barntidnings förlag på sig ett stort antal politiska och sociala uppdrag. Inval i styrelsen för Stockholms Kvinnoklubb 1898 inledde karriären som moderat-liberal kvinnosakskvinna och i fortsättningen delade hon liksom Lilly Hellström sin tid mellan förlaget och de många uppdragen.

1899 engagerades Stina Quint i Fredrika Bremer Förbundets utgivning av tidskriften Hemtrefnad och blev 1902 styrelseledamot i Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt. 1912–1919 representerade hon det konservativa Allmänna Valmansförbundet i Stockholms stadsfullmäktige och 1917 blev hon vice ordförande i Moderata Kvinnors Rösträttsförening. Året därpå valdes hon in i Valmansförbundets styrelse för att 1921 nå toppen på sin politiska bana som elektor för val till första kammaren och suppleant i samma institution.   Vid sidan av detta hann hon också engagera sig i skolråd, barnavårdsnämnd och som direktris för ett skyddshem för flickor utanför Enköping. Utöver ett otal redaktionsbrev till läsarna skrev hon också en del skönlitterära bidrag i sin barntidning.

Åren 1904–1917 bebodde Stina Quint och Lilly Hellström det herrgårdsliknande Hagen i Elfvik ute på Lidingö, där ett livligt sällskapsliv utvecklades. Stina Quint körde själv med häst och vagn över den ibland rätt vådliga gamla Lidingöbron in till redaktionen som då låg på Artillerigatan 4. Senare bosatte sig paret på Östermalm och fick därmed betydligt kortare och säkrare väg till sin arbetsplats.  Bland dem som uppskattade Stina Quint var Elin Wägner (invald 1910) som 1894, tolv år gammal, ur hennes hand fick motta fem kronor i pris för sin litterära debut, den sedelärande berättelsen ”Hur lilla Inga blev ordentlig”. Som dotter till rektorn vid Nyköpings läroverk hade hon inte lång väg att gå från hemmet i rektorsbostaden till redaktionen på Lilly Hellströms fars ”rådman Kullbergs gård”. Detta berättar Elin Wägner i hyllningsartikeln till Stina Quints femtioårsdag i Idun nr 15, 1909. Dagen uppmärksammades även av Ellen Kleman (i Dagny nr 14) och till dem som skrev minnesartiklar efter Stina Quints död 1924 hörde både Ellen Kleman och Elin Wägner.

Utöver alla uppdrag gjorde Stina Quint således en högst beaktansvärd insats som en av Sveriges mest framgångsrika tidningsutgivare och förläggare för unga. Att den publikation hon startade på osäker grund 1892 fortfarande utkommer är närmast ett mirakel. En som också skall äras för detta är idunesen Margareta Toss (invald 1976), som redigerade Kamratposten 1957–1979 och utan vilkens stridbarhet tidningen säkert inte överlevt.

Sonja Svensson