Gustaf VI Adolfs bibliotek
Ett drygt trettiotal Iduneser hade samlats denna regniga marskväll, och gått uppför de vindlande trapporna i slottet till de två rum med bokhylleklädda väggar i grönlaserat trä, fyllda med en bildad furstes böcker inom arkeologi och humaniora, kung Gustaf VI Adolfs bibliotek. Vi fyllde rummet med stolar för att lyssna till slottsbibliotekarie Antoinette Ramsay Herthelius och fd. Museichefen på Medelhavsmuseet, Suzanne Unge Sörling, som var våra guider genom kvällen.
Antoinette Ramsay Herthelius inledde med att berätta om rummen, inredningen och lite om böckerna. Rummen hade tidigare varit skolsal för de kungliga barnen prins Carl Johan, prins Bertil och prinsessan Ingrid, där alltså Gustaf VI Adolf sen fortsatte samla böcker och kunskap. Också inredningen har sin egen historia, specialritad till rummen i Tessins anda av slottsarkitekt Tengbom. Den gröna färgen har en egen tradition som biblioteksfärg, redan från Slottet Tre Kronor, där biblioteket låg i gröna gången. Böckerna tillhör idag Bernadottebiblioteket, men finns specialförvarad här och de är tillgängliga för forskningsändamål. Böckerna speglar det stora internationella nätverk han hade, med personlig kontakt med de ledande forskarna och därmed också deras publikationer. Biblioteket är fyllt av de många gåvorna och många gånger dedicerade exemplar. Kungen själv tog aktiv del i katalogisering och bestämde många gånger själv var böckerna skulle placeras. Gustaf VI Adolf hade sin privata våning precis under. När han blev änkling flyttade han upp till denna våningen och följde därmed också en tradition från andra furstehus, att ha ett bibliotek i mycket nära anknytning till bostaden och sovrummet. En del av samlingen finns idag inte här eftersom den del som rörde konst och humaniora i Sydostasien skänktes till Ostasiatiska museet när det invigdes.
Suzanne Unge Sörling, som varit med och grävt med den gamle kungen, gav oss en levande skildring av hur en vitter furstes bibliotek och intressen inom arkeologi och humaniora växt fram och vilken betydelse kungens engagemang haft och har än idag, särskilt för Medelhavskultur och Ostasiatisk kultur. Kungens intresse väcktes redan under gymnasietiden och fördjupades när han skrev in sig vid Uppsala Universitet. Han började studera historia och sina första erfarenheter av arkeologiskt arbete fick han vid grävningar på olika ställen i Uppland och publicerade resultatet i artiklar. Kungen var nyfiken hela livet igenom och fältarkeologin var under 70 verksamma år en hobby på akademisk grund. Han deltog aktivt, framförallt i grävningar i Medelhavsländerna, med flera veckor varje år under sensommar-höst.
Kungen var en viktig humanistisk företrädare och gjorde stora insatser i svensk kulturliv, som vi ser än idag. Efter en lång Orientresa under 1920-talet, till Kina, Japan, Korea, påbörjade han de samlingar av ostasiatisk konst och kultur, som fortsattes vid den andra Orientresan under mitten på 1930-talet, som också omfattade Turkiet, Iran m.fl. länder. Han tog initiativ till en fond och en Kinakommitte. Av dessa avknoppades så småningom både forskningsråd och de Östasiatiska samlingarna i Östasiatiska Museet.
Förutom Östasien var kungen intresserad av den klassiska arkeologin i Grekland, Italien, Egypten och länderna kring Medelhavet. Han grundade och var ordförande för Cypernkommitten där han också påbörjade inköp av de etruskiska och egyptiska samlingar, som så småningom ledde till Medelhavsmuseet. Hans tankar och ideer på att stödja humaniora i dessa länder och kontakter med Sverige, ledde till de utländska institut, som finns i dag, som svenska institutet i Rom och liknande i Aten och Istanbul. Idag har institutet i Rom en permanent utställning över grävningarna.
Susanne avslutade sin presentation med några citat från kungens tal när han blev hedersdoktor vid Oxford universitet.
Därefter fick vi möjlighet att närmare titta på böckerna och mingla till ett glas bubbel, innan vi glada gick hem genom Gamla stans gränder efter en ny och intressant modell för ett samkväm.
Vid pennan Margareta Ihse