Höstlöven lyste i alla färger på Södermalm i Stockholm när vi återigen samlades på vackra Kristinehovs Malmgård på tisdagskvällen den 10 oktober.
Kvällens tema var folkrätt och Marie Jacobsson var kvällens inbjudna talare. Marie, som är folkrättsrådgivare på UD sedan ett 20-tal år, var naturligtvis ett utmärkt val för att introducera oss i folkrättens värld. Bland åhörarna fanns också flera som t ex Desirée Edmar, som under åren arbetat sida vid sida med Marie. Tillsammans påminde de om långvariga förhandlingar om folkrättens tillämpning i Antarktis. Detta var också en gång ämnet för Maries avhandling, polarfrågorna ligger henne varmt om hjärtat.
Marie pekade ut två huvudspår: med hjälp av världskartan lät hon oss förstå att hennes arbetsfält är hela världen, folkrätten gäller överallt i hela världen. Men likafullt i vårt vardagsliv. Folkrätt uttrycks i allt från den universella deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948, via det internationella miljöarbetet, till exempelvis våra resor, vårt radiolyssnande och TV-tittande. De senare knutet till alla länders rätt, överenskommet på 1800-talet, att dra kablar på havsbotten. Detta gör att Marie som folkrättsjurist inte har några folkrättsliga problem att godkänna den omdiskuterade gaslänken North Stream utanför Sveriges territorialgräns i Östersjön. Däremot kan det naturligtvis vara en politiskt känslig fråga.
Marie Jacobsson har och har haft flera roller, som säkerhetspolitisk rådgivare åt Försvarsmakten och docent i Lund. Marie beskrev hur hon som ledamot i FN:s folkrättskommission, med uppgift att granska internationella avtal och att utveckla folkrätten, har tillbringat de tre senaste somrarna i långa sega möten i ett murrigt rum i FN-palatset i Genève som en av två kvinnor bland 32 gråklädda män. Viktigt, men inte alltför ledsamt att den treåriga mandatperioden är över! Maries specialuppdrag gäller skydd av miljön i väpnade konflikter – en miljö förstörd av krig försvårar, omöjliggör återupptagandet av ett normalt liv efter en fredsuppgörelse. Det pågående kriget i Syrien är naturligtvis ett talande exempel. Hon önskade också ett Stilla Havsperspektiv: öarna där ingen kan bo efter kärnkraftsproven på 60-talet hotas nu också av klimatförändringarna.
Omnämnandet av de två kvinnorna bland 32 män och fredsuppgörelse ledde samtalet till utrikesminister Margot Wallströms kvinnliga utrikespolitik – ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter”, ”ingenting om oss utan oss!”.  Detta kännetecken för svensk utrikespolitik uppskattades av Marie som hon förstått bl a bidragit till att Sverige lyckades vinna en plats i  FNs Säkerhetsråd. Ett inslag där Marie själv ingår är initiativet att skapa ett team av kvinnliga medlare. Den omedelbara avsikten är inte att placera kvinnor i direkta medlingsuppdrag, gärna det, utan att främst förstå och främja kvinnors roll och deltagande i förebyggande konfliktlösningar och fredsuppgörelser. Detta bygger på en ökad förståelse för betydelsen av kvinnors delaktighet för hållbar fred.
På fråga hur svårt det måste vara att arbeta med internationell folkrätt i dagens värld med så otäcka krig och stora flyktingströmmar svarade Marie bl a mot den bakgrunden att hon inte har några problem att tro på folkrättens positiva roll. Tvärtom menade hon att folkrätten står på en stabil grund i det internationella samarbetet och att trots alla brott  har så mycket skett sedan 1948. Folkrätten fungerar i vardagen. Folkrätten har en central roll i arbetet i FN, EU, Europarådet, OSSE, Röda Korset, m m med dess hundratals konventioner och traktat som brett reglerar  människors rättigheter och umgänget mellan stater. Och vi har den Internationella Brottmålsdomstolen.
Förväntningarna på folkrätten kan synas skyhöga och svåra att uppfylla.  Och hoten mot folkrättens roll får inte ignoreras. I vårt eget närområde är det naturligtvis farligt för tilltron till folkrätten om det internationella samfundet inte orkar hålla fast vid sitt fördömande av Rysslands annektering av Krim och smygande undergrävande av Ukrainas rätt till sitt eget territorium. Den allvarliga situationen för yttrandefriheten i Ungern nämndes också, att gå på journalister är alltid ett första steg i odemokratisk riktning. Ett annat aktuellt exempel är att i striderna mot IS i Mellanöstern saknar IS folkrättslig identitet trots regelrätt krigföring. Och i fråga om Rysslands inblandning på president Assads sida kan Säkerhetsrådets behandling stoppas av ryskt veto.
Kommer Syriens president Assad att ställas inför internationell domstol? Svaret ligger i att det är landet självt som måste anmäla. En specialtribunal som exempelvis den för Rwanda? Möjligtvis, trots att förhoppningen var att Internationella Domstolen skulle fylla den rollen.

Trots allt avslutade Marie i en positiv ton: all diskussion sker i termer av folkrätten, den underliggande diskursen är alltid folkrätten – vi tolkar att vi har den rätten! Många länder som Ryssland ansåg tidigare mänskliga rättigheter vara inre angelägenheter, afrikanska och latinamerikanska länder anmäler brott till Internationella Domstolen, fartygs uppträdande i Arktis tas upp i Internationella Havsrättsdomstolen i Haag, individer anmäler brott mot sina rättigheter till domstolen i Strasbourg, kvinno- och barnkommissionerna granskar och kräver rättelser.
Så stärkta av stor kunskap och tillförsikt om folkrättens roll lämnade vi Kristinehofs Malmgård i oktoberkvällen.

Vid pennan Catherine von Heidenstam