Författare, kvinnosakskvinna, fredskämpe. Invald 1902.

Ann Margret Holmgren (1850–1940) var född på Hässsle herrgård utanför Uppsala i en gammaldags konservativ adelsfamilj. Hon fick en för tiden typisk högreståndsuppfostran. Bara 19 år gammal gifte hon sig med den 19 år äldre Uppsalaprofessorn Frithiof Holmgren. Paret fick åtta barn. Professorshemmet var känt för sin stora gästfrihet och genom sina nya vänner knöt Ann Margret Holmgren kontakter i liberala och frisinnade kretsar. Hon värvades till den liberala studentföreningen Verdandi, vilket var skandal i det konservativa akademiska Uppsala. Men det blev en vändpunkt i hennes liv och hennes första steg i kampen för kvinnlig rösträtt. Efter makens död 1897 blev Ann Margret Holmgren genom kontakter i Verdandi först verkställande direktör på Upsala Nya Tidning, som några år tidigare startats som ett liberalt kamporgan. Kort därefter blev hon under några år redaktör för Verdandis skriftserie och författade själv elva av dess häften. Sedan hon flyttat till Stockholm 1901 blev hon en av den kvinnliga rösträttens främsta agitatorer. 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och Ann Margret Holmgren blev, uppmuntrad av vännerna Ellen Key och Lydia Wahlström (invald 1901), dess kringresande agitator. Hennes huvuduppgift var att resa land och rike runt på upplysningsmöten. Närmare 60 lokalföreningar bildades under hennes medverkan. Hon brukade i sin agitation inga suffragettmetoder, men med personlig charm och stort kunnande lade hon fram förståndsmässiga och allmängiltiga skäl för kvinnans självständighet. Men reseåren tog hårt på hennes krafter. Från 1906 förde hon huvudsakligen propaganda från skrivbordet och blev en flitig medarbetare i tidningar och tidskrifter. När rösträttsreformen var genomförd och LKPR 1921 upplöst tog hon initiativet till bildandet av Svenska kvinnors medborgarförbund, en förening som skulle lära kvinnorna att utnyttja sina rättigheter. Ann Margret Holmgren utsågs till föreningens hedersordförande.

Ann Margret Holmgren var också starkt engagerad i fredsfrågan. Tiden 1901–1910 var hon vice ordförande i Sveriges kvinnliga fredsförening där Emilia Broomé (invald 1898) var ordförande. Ännu sent i livet ägnade hon sig energiskt åt fredssaken och upprätthöll internationella förbindelser. När hon inte längre orkade delta i kongresser och sammanträden förmådde hon entusiasmera andra för de idéer som besjälade henne. På 1920-talet skrev hon levnadsteckningar över vänner och meningsfränder. I Minnen och tidsbilder (1926) berättar hon underhållande om sitt innehållsrika liv. Till hennes 60-årsdag 1910 utgavs en festskrift.

På sin 75-årsdag tilldelades hon Illis Quorum och när hon fyllde 90 hyllades hon i Stockholms stadshus av Sveriges kvinnor representerade av 18 kvinnoföreningar. /BW

Litt: Inger Ärlemalm (red), Uppsalakvinnor, Porträtt av berömda och bemärkta kvinnor i Uppsala (2007)