”Delsbostintan”. Invald 1901.

Ida Blumenthal (1869–1953) var vida känd och uppskattad författare, berättare och vissångare under första delen av 1900-talet. Hon var uppvuxen i ett prästhem i Hälsingland där många av allmogens sedvänjor och bruk iakttogs. Redan som ung kom hon att intressera sig för bygdekulturen i Hälsingland. De sägner, visor och historier hon hört där på bondgårdar och fäbodar kunde hon med sin naturliga berättarglädje parad med värme, humor, improvisationsförmåga och slagfärdighet återge för publik.
1895 flyttade Ida Blumenthal till Stockholm där hon gick på Tekniska skolan (Konstfack). Artur Hazelius upptäckte tidigt hennes begåvning och knöt henne till Skansen och där liksom i Stockholms kulturella nöjesliv kom hon att bli en centralfigur. Hon berättade folkliga historier från Hälsingland och spelade gamla vallåtar på en ålderdomlig fingerpipa, spilåpipa, som fanns i hennes hembygd. Genom sitt historieberättande levandegjorde hon en gammal berättartradition och hon drog stora åhörarskaror på sina turnéer runtom i landet och även utomlands, bl.a. gjorde hon stor succé i USA. Också i radio vann hon många åhörare. Det har sagts att hon gjorde en betydande kulturgärning genom att hon tog död på bondkomiken och i stället räddade en stor skatt av äkta folkhumor åt eftervärlden.
Åren 1923–1949 medverkade Delsbostintan i tio filmer, bl.a. hade hon huvudrollen i Victor Sjöströms sista svenska stumfilm Eld ombord (1923) och i John Brunius filmatisering av Fänrik Ståls sägner (1926)  spelade hon Lotta Svärd. Hon utgav också en lång rad böcker, bl.a. Delsbostintans amerikaresa (1908), Från hembygd och färdvägar (1913), Delsbo (1916, tills. M. B. Hillgren) och upptecknade gamla visor och låtar från Hälsingland.

1929 tilldelades hon Litteris et Artibus.

Varje sommar firas i Delsbo Delsbostintans dag då man bl.a. utser Årets Delsbostinta.  År 2003, femtio år efter hennes död, restes till Delsbostintans minne en staty på torget i Delsbo. /BW