Sångerska, tonsättare. En av Nya Iduns stiftarinnor.

Calla Curman (1850–1935) var född och uppvuxen i Jönköping. Tidigt visade hon en ovanlig musikalisk begåvning och meningen var att hon skulle få någon form av musikutbildning. Men i stället gifte hon sig sjutton år gammal med läkaren Adolf Liljeroth, som dock avled efter bara sex års äktenskap. Fyra år senare gifte hon om sig med den kände professorn och balneologen Carl Curman (1833–1913). Hon blev ändå en skicklig pianist och senare i livet utgav hon under pseudonymen Eli Rhem ett häfte med pianokompositioner.

Paret Curman bosatte sig på Floragatan 3 i Stockholm. Den Curmanska villan var under 1800-talets senare del centrum för ett lysande sällskapsliv. De ”Curmanska mottagningarna” var ett begrepp bland vetenskapsmän, konstnärer och författare. Det var här i villans berömda atrium, inom en liten krets av damer, som Calla Curman en kväll i början av 1885 väckte tanken på en kvinnlig motsvarighet till det manliga sällskapet Idun, som stiftats ett par decennier tidigare. I en motivering till sällskapets grundande skrev hon: ”Varför skulle inte också vi kvinnor, oberoende av våra olika politiska och religiösa åsikter kunna samlas till ömsesidigt utbyte av tankar i gemensamma intellektuella, konstnärliga och litterära intressen?” Redan den 7 februari samma år höll den nybildade föreningen sitt första möte. (Se vidare sällskapets historia.)

Calla Curman var en aktiv föreningsmänniska. Hon var bl.a. styrelseledamot i Handarbetets Vänner 1880–1904, styrelseledamot i Stockholms första läsestuga på Kungsholmen 1898–1900, ledare av föreningen Fyrväpplingen bland lantarbetares barn i Uppland 1906–1913. Efter unionsupplösningen 1905 var hon också ledande inom Föreningen för svenskhetens bevarande.

Somrarna tillbringade familjen Curman i Lysekil där de Curmanska villorna i fornnordisk stil än idag utgör ett blickfång. I trakterna runt Lysekil såg Calla Curman hur stenindustrin gick hårt åt de bohuslänska klipporna. För att förhindra att den vackra naturen vid Stångehuvud förstördes började hon från 1916 köpa upp bit för bit av området. 1925 donerade hon området, totalt 16 hektar, till Kgl. Vetenskapsakademien att bevara för all framtid. Samtidigt inrättades Carl och Calla Curmans stiftelse vars avkastning skulle gå till områdets vård. En minnessten finns rest på Stångehuvud där det under hennes namn står: ”Stångehuvuds räddare”.

Genom donationer gjorde hon även bestående insatser för Historiska museet och donerade också pengar till medicinsk forskning, Bergianska trädgården och en professur i tyska vid Stockholms högskola. /BW

Se även Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, www.skbl.se