I den Nya kvinnostaden

Den 12 oktober var det dags för ett sjuttiotal nya iduneser att träda in i den nya kvinnostaden. Nina Burton guidade bland pionjärer och glömda kvinnor under två tusen år. Hennes bok Den nya kvinnostaden kom redan för tio år sedan, men är ständigt aktuell och särskilt för oss som lätt kan inse att utan dessa föregångskvinnor skulle nog inte vi kunnat ta plats i yrkeslivet och i samhället i stort. Självklart är den nya kvinnostaden även vår stad. Såhär berättade Nina om sin Nya kvinnostad:
Varför var den ny? För det finns även en äldre kvinnostad, den som Frankrikes första yrkesförfattare, Christine de Pisan, beskrev i sitt berömda verk Boken om damernas stad, från 1405. I den grubblar Christine över varför kvinnorna alltid har behandlats illa av historien. Då står plötsligt tre gudasända damer framför henne och ber om att hon ska bygga en stad av starka kvinnor. Två saker krävs av kvinnor för att bli starka: mod och utbildning. Inte så lätta att skaffa för kvinnor som ända från antiken och fram till 1900-talet varit utestängda från all högre utbildning. Mod är inte heller så enkelt att tillägna sig, när de möjliga förebilderna saknas; de kvinnliga förebilder som fördes fram på 1400-talet var antingen martyrer eller lydiga hustrur. Ändå åstadkom Christine de Pisan en kvinnostad.

Efter 600 år var det dags att bygga en ny kvinnostad, det har trots allt hänt en hel del. Så mycket att det tog tio år att skriva boken. De banbrytande kvinnorna fick ta tillvara olika historiska och sociala omständigheter som gav dem chansen att verka. Det var speciellt två sådana perioder som verkar ha infunnit sig i historien. Under 1100-talet utgjorde hov och kloster gynnsamma miljöer för kvinnor att utveckla sina talanger. Till exempel i Provence under Eleonora av Akvitanien kunde två kvinnliga trubadurer finna sig tillrätta. Och i tyska kloster fanns det mångsidiga abedissor som samlade hela 1100-talets vetande i egenskrivna encyklopedier. En berömd nunna från den tiden, Hildegard av Bingen, blev för några decennier sedan omtalad som en begåvad kompositör. Men hon var också stor som naturvetare, filosof och som författare, en av favoriterna.

Senare, efter 1100-talet flyttade kunskaperna från klostren till universiteten, och dit hade inte kvinnorna tillträde. Det tog 500 år tills kvinnor, åtminstone de mer priviligierade, åter kunde utveckla sina begåvningar. Det kunde de göra tack vare bokkonsten som tillät bildning även utan tillgång till universiteten. Så på 1600-talet blommade de kvinnliga pionjärerna som musiker, astronomer, medicinare, konstnärer, naturvetare, …. Flertalet företog upptäckarresor till avlägsna länder, äventyr som till skillnad från många av de berömda männens utflykter, inte var omgärdade av bärare, militär eskort och en massa annat tjänstefolk, och genomfördes oftast utan omfattande finansiellt stöd hemifrån. Själva hade de knappast några kvinnliga förebilder, men de fick färgstarka efterföljare.

Många fascinerande och drabbande öden och verk fick vi med oss från den här kvällen på Dansmuseet, ännu fler får vi läsa om själva i Ninas bok. Men innan vi skiljdes fick vi avnjuta fisksoppa i grannbistrot, medan vår ursprungliga lokal fylldes av tangotoner från danskursen som tog vid.

 

Vid pennan Joanna Rose