Doftsinne och doftminne var föredragets rubrik som på onsdagskvällen den 5 februari lockat ett ganska stort antal Iduneser till Kristinehovs Malmgård. Efter den som vanligt öronbedövande drinkproceduren i hörnrummet presenterade sig vår föredragshållare Maria Larsson.

Maria Larsson är professor i psykologi vid Stockholms Universitet och föreståndare för Avdelningen för perception och psykofysik vid Gösta Ekmans Laboratorium. Inte minst utvecklingen av metoder för hjärnans avbildning har medfört ett uppsving för psykofysiken.
Maria är också ledamot i styrelserna för Stockholms Brain Imaging Centre, Stockholms Universitets Psykologiska Klinik och Stiftelsen Natur och Kultur.
Men framför allt leder Maria med stöd av Riskbankens Jubileumsfond ett stort internationellt forskningsprogram ”Vårt unika doftsinne” 2015-2020. Det var uppenbarligen med viss lättnad Maria börjar skönja slutet på arbetet med att hålla ihop detta jätteprojekt.

Även om människans luktsinne har minskat i betydelse under evolutionen jämfört med till exempel hos en insekt, som inte skulle klara sig länge utan sina ”luktsinnesantenner”, så har vårt luktsinne fortfarande en viktig funktion. Det varnar oss, ger oss smakupplevelser, aptit och njutning och har betydelse vid partnerval. Utan lukt/doftsinnet skulle vi bara kunna känna de fem smakerna salt, sött, surt, beskt och umami.

Själva luktsinnesorganet är speciellt på flera sätt. Det finns längst upp i näsan, en litet kladdig slemhinneyta innehållande receptorceller med deras utskott, vilka reagerar på kemikalier/dofter i inandningsluften och omvandlar detta till elektriska signaler. Dessa går sedan direkt in till hippocampus (minnesfunktion bland annat) och amygdala (känslocentrum) i det så kallade limbiska systemet, centralt i hjärnans äldsta delar. Detta utan att passera thalamus, som annars är en relästation för alla våra övriga sinnesorgans inflöden.
Luktsinnet är det fylogenetiskt (arternas utveckling) allra äldsta sinnesorganet. Till och med encelliga bakterier kommunicerar kemiskt! Hos människofostret börjar luktsinnet fungera redan i 12:e fosterveckan. Det senare vet man genom franska försök där gravida kvinnor exponerats för speciella födoämnen som lakrits och vitlök. Efter förlossningen har barnen testats med dessa; reaktioner på de aktuella dofterna har kunnat konstateras ända upp till sex månader efter födelsen, kanske till och med längre.

Luktsinnet är således speciellt dels genom att nervändarna är direkt utsatta för omgivningsmiljön, dels genom att signalerna in i hjärnan inte passerar någon slags sållningsstation.
Luktsinnescellerna kan därigenom lätt skadas. Det sker hela tiden en om/nybildning av dem med en regenerationstid på 30 dagar.
Sedan ett par år vet man att dessa sinnesceller kan tränas upp igen efter en skada. En hjärnskakning kan resultera i anosmi (luktsinnesförlust), som kan avhjälpas med träning.
Frågan har också uppkommit om luktsinnet skulle kunna vara inkörsport för något agens som sedan provocerar fram en degenerativ nervsjukdom.

Luktfunktionen består av tre delar:
– Luktkänslighet: sensorisk funktion med viss kritisk tröskel som förändras med åldern.
– Luktdiskrimination: sensorisk men också en kognitiv funktion där korttidsminnet har betydelse.
– Luktidentifikation: sensorisk och kognitiv/minnes/språklig funktion.

Luktfunktionen är bättre utvecklad hos kvinnor. Det är den sinnesfunktion där vi ser den största könsskillnaden; en skillnad som finns under hela livscykeln och därför sannolikt ej är hormonberoende. Ett försprång i språklig förmåga har sannolikt betydelse för kvinnors bättre förmåga till luktidentifikation.
Både diskrimination och identifikation kan tränas upp. Vinprovare lär inte ha fler luktsinnesceller än andra men de har tränat upp sin förmåga att diskriminera och identifiera.

Vad doftar gott och vad luktar illa?
Är reaktionen medfödd eller inlärd? I huvudsak det senare!
Möjligen finns en medfödd aversion mot ruttenhet, död, likdoft.
Men i övrigt är det sannolikt mest en fråga om en associativ inlärning och kulturella skillnader. Det lilla barnet förhåller sig länge neutralt till bajsdoft. Men alla lär sig förvisso inte att tycka om surströmmingsdoft.
Ord har stor betydelse! Exempelvis har doften av parmesanost och uppkräkt maginnehåll en gemensam kemi men vår reaktion på doften/lukten blir helt beroende av vilket ord som används för att beskriva den eller av varifrån vi tror den kommer. Våra luktidentifikationer är extremt lätt påverkade av ord och bild!

Kan man återskapa luktintryck – Imaginär?
Om vi blundar kan vi ”se” minnesbilder; vi kan ”höra” en melodi ur minnet. Men mycket få kan återskapa en lukt i minnet. Det är dock vanligare bland särskilt upptränade såsom vinkännare, kockar.
Väldigt få har luktupplevelser i sina drömmar. Den som har förmågan att återskapa ett doftminne kan det oftast endast vid en samtidig sniffning. Inte om hen håller för näsborrarna! Sniffen ger troligen en motorisk respons som hjälper minnet.

Luktminnen är av olika typer
– Aversioner är de mest kraftfulla och extremt resistenta, lagrade i vårt procedurminne. Lukten är ofta förknippad med någon situation, händelse, sjukdom.
En varning till den som undergår cellgiftbehandling: risken för att utveckla en aversion är då större, så ät inte dina favoriträtter/ditt favoritgodis då!

– Ett semantiskt luktminne. Det innebär att man kan identifiera och namnge lukten. Denna förmåga kan tränas. Men kopplingen mellan luktupplevelse och språkfunktion är ”svår”.

– Ett självbiografiskt luktminne. Kardinalexemplet är Marcel Prousts Madeleinekakor i På spaning efter den tid som flytt.
Denna typ av luktminnen har de flesta av oss från personliga upplevelser, bestämda i tid och rum och de finns lagrade i vårt episodiska minne.
Bilder och ord kan frammana personliga minnen och då kommer dessa framför allt från barn- och ungdomstiden med en topp från 15-30 årsåldern. En dynamisk period i våra liv med många ”första-gången-upplevelser”. En period då vi också formar våra preferenser.
När lukter/dofter frammanar minnen – ”luktaktiverade minnen” – är dessa minnen i allmänhet äldre och oftast från tidig barndom, från 1-10 årsåldern.
Barnet har ju utforskat sin omgivning genom att smaka, suga på, bita i det mesta i sin omgivning.
Sådana självbiografiska minnen är alltså äldre, mindre tänkta på av oss och förknippade med en stark känsla av att resa tillbaka i tiden.

Är luktsinnet – liksom hörseln – mer utvecklat hos den blinde?
I ett delprojekt inom det stora forskningsprogrammet ”Vårt unika luktsinne” har man studerat luktsinnet hos från födseln blinda personer. Deras luktsinnens förmåga skiljde sig inte från seende personers.

Avslutningsvis gav oss Maria ett litet lästips: Peter Englunds Förflutenhetens landskap; kapitlet Om stank och smuts. Hon avtackades varmt av ordförande Lotty Nordling för sitt intressanta och proffsigt framförda föredrag.

Därpå lät sig alla väl smaka av buffén som innehöll lax med sallad och sås samt till kaffet praliner. Allt under ivrigt samtalande. Ännu en samkvämskväll med god och hjärtlig stämning.

Fler foton, klicka här: Doftsinne foton

Vid pennan Inga Lundblad