I tidig brittsommartid, den 17 september 2019, samlades vi Iduneser till ett samkväm på Moderna museet på Skeppsholmen för att ta del av Gunilla Palmstierna-Weiss livsgärning. Det blev en på flera sätt inspirerande kväll där Gunilla delgav oss sitt arbete med scenografi och bildkonst och hennes roll som aktiv i början av det som idag är Moderna museet och inte minst hennes okuvliga energi som fortfarande tycks driva henne. Gunilla som nu passerat 90 år guidade oss igenom sin första separatutställning på Moderna museet under rubriken ”Tecknade scener 1964-1984”. Hon inledde med att säga att egentligen är detta ett omöjligt rum att visa upp verken i, och jag förstår vad hon menar efter att ha betraktat hennes uttrycksfulla teckningar som inte enbart visar kostymer men också rörelserna hos de personer som bär dräkterna. Teckningarna speglar hennes och maken Peter Weiss politiska engagemang och internationella utblick från 1960-talet och fram till första hälften av 1980-talet. Under 1970-talet tillbringade de en tid i Vietnam som bland annat återspeglas i scenbilden med en vietnamesisk åra som fälls ut som en solfjäder och bildar en kuliss ur Viet Nam diskurs 1968 (till vänster). Dramatiken går igen i scenografin till Macbeth 1965, Döden ur Blodsbröllop 1970 (till höger) och Kung Lear 1984. Gunilla berättar varmt om erfarenheterna från tiden i Vietnam där det spelades teater varje kväll i djungeln och med de resurser man hade för att sätta upp en teaterscen. Det som öppnade Gunilla och Peter för den internationella teatern och som hon framhåller som den största framgången är Patienter och personal på mentalsjukhuset Charenton ur Marat/Sade 1964. 

Gunillas skapelser med teckningar och collage antog allt större proportioner och till slut hela väggar och modeller. Rättegångarna i Ingmar Bergmans Rannsakningen på Dramaten 1966 byggdes upp i en modell som var autentisk in i minsta detalj från varje stol med namngivna personer till öppningarna där gasen släpptes på i koncentrationslägret Auschwitz (till vänster). En annan modell var den mobila scenografi som Gunilla tog fram (till höger) för uppsättningen av Macbeth på Schillerteatern i Berlin 1965.

Samarbetet med Ingmar Bergman gav också Gunilla anledning att skriva en inlaga till Svenska Dagbladet om hans okunnighet om scenografi. Trots hans uppmaning drog hon inte tillbaka artikeln. Det är ett exempel på hennes integritet och att hon som kvinna inte kunde ta något för givet.

Under kvällens förtäring på Café Blom fick vi återigen ta del av Gunillas starka åsikter och hennes glädje över att dagens män får möjlighet att leva nära sina barn även rent fysiskt i samband med pappaledigheten. 

Gunilla föddes 1928 i Schweiz och fick genomleva det andra världskriget i fosterhem i Österrike, på flykt till Holland där kriget rasade på framsidan av det hus dom bodde i, och vid krigsslutet i Berlin där hon fick tillbaka sitt pass och kunde bege sig till Malmö. I Sverige var hon under fem år gift med Mark Sylwan. Hon träffade sedan Peter Weiss som blev hennes make och arbetskamrat fram till hans död 1982. Tillsammans fick de dottern Nadja. Gunilla bodde under sin första tid i Stockholm i Gamla stan där också många andra konstnärer hade sina hem och ett livligt umgänge uppstod med Siri Derkert och andra. Pontus Hultén var sedan länge en bekant till familjen och i samband med att Gunilla fick ett stipendium för ett års vistelse i New York skapade de, genom uppköp av vid den tiden helt okänd amerikansk konst, den första utställningen på Moderna muséet.
Gunilla har skrivit om sitt verk och sitt liv i boken ”Minnets spelplan” som gavs ut 2013.

Vid pennanBritt Östlund