Gurli Linder

Författarinna. Invald 1897.
Gurli Linder (1865-1947) var den ledande barnbokskritikern under början av 1900-talet och var något av en pionjär på det området. Hon var född på gården Irvingsholm i Närke, men när hon var i femårsåldern flyttade familjen till Stockholm. Hon växte alltså upp som stadsbarn. I senare minnesskildringar har hon beskrivit sig som en ”Stockholms rännstensunge”. Hon gick i flera olika flickskolor och därefter utbildade hon sig åren 1882-1885 vid Högre lärarinneseminariet. Här blev hon kurskamrat och god vän med Selma Lagerlöf. Den nära vänskapen höll i sig livet igenom. I samband med att Selma Lagerlöf, sedan hon blivit ledamot av Svenska Akademien, varje år kom till Stockholm för att delta i akademiens högtidssammanträde i december bjöd Gurli Linder på fin middag med efterföljande soaré i sin lägenhet på Östermalmsgatan.

Efter lärarexamen 1885 verkade Gurli Linder ett par år som lärare. År 1887 gifte hons sig med den 30 år äldre lektorn Nils Linder, som varit hennes lärare i svenska på seminariet. Genom honom kom hon in i Stockholms intellektuella och kulturradikala kretsar. Paret hade ett stort umgänge. Man träffades i salonger, föreningar och sällskapsklubbar. Paret Linder höll också egen litterär salong. Gurli Linder har i två böcker givit livfulla beskrivningar av sin bekantskapskrets, Sällskapsliv i Stockholm (1918) och På den tiden, Några bilder från 1870-talets Stockholm (1924).

Som barnbokskritiker hade Gurli Linder en inflytelserik ställning från år 1900 fram till början av 1930-talet, främst i DN. Förutom att recensera barnböcker skrev hon debattartiklar och översikter om barn- och ungdomslitteratur. Hon gav också ut två banbrytande böcker om barns läsning, Våra barns nöjesläsning (1902) och Våra barns fria läsning (1916). När det gällde synen på barnlitteratur blev hon en auktoritet och hennes omdömen kom att i hög grad påverka bibliotekens inköp av barnböcker. Som kritiker var hon både sträng och krävande. Hennes ambition var att främja god och billig läsning för barn och att kämpa mot den triviala s.k. smutslitteraturen.

Genom hela livet hade Gurli Linder ett stort intresse för kvinnofrågor, troligen grundlagt redan under åren på seminariet. Hon engagerade sig i Fredrika Bremer Förbundet liksom i nära vännen Ellen Keys Tolfterna och i Svenska dräktreformföreningen, där hon var styrelseledamot från föreningens bildande 1886 och åren 1892-1896 dess ordförande. Även hembygdsrörelsen fångade hennes intresse. Hon stöttade Artur Hazelius vid grundandet av Skansen och var även aktiv i Handarbetets Vänner och dess arbete för att tillvarata gamla svenska konsthantverksmetoder.

Äktenskapet med Nils Linder var inte harmoniskt och slutade med skilsmässa 1903. Men redan dessförinnan fanns en annan man i Gurli Linders liv, nordpolsfararen Samuel August Andrée. De var aldrig ett par – Gurli Linder var ju redan gift – men de brevväxlade flitigt. Deras brevväxling finns bevarad och där framgår tydligt att han var hennes stora kärlek. I breven till honom diskuterade hon på 1890-talet allt från kvinnofrågor till religion och naturvetenskap. När S.A. Andrée i juli 1897 startade sin ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen anförtrodde han henne en del dokument och anteckningar och under de kommande åren skrev hon flera artiklar om honom, delvis anonymt. Ingenjör Andrée var den stora hjälten i hennes liv och genom sina skriverier bidrog hon i hög grad till tidens heroisering av honom. När expeditionens medlemmar 1930 påträffades döda på Vitön skrev hon hans dödsruna.

Ställningen som ledande barnbokskritiker blev med åren betungande. Det har framgått att Gurli Linder gärna hade velat vidga sitt skrivande till andra områden. Men av ekonomiska skäl kände hon sig tvungen att fortsätta skriva om barnböcker, det som hade blivit hennes speciella nisch. Efter skilsmässan hade hon ensam ansvaret för tre döttrar och hon fick bättre betalt för sina barnboksrecensioner i Dagens Nyheter än för en artikel i t.ex. Ord och Bild. Redan 1910 skrev hon sorgset i ett brev till en av döttrarna  om sitt arbete som recensent: ”Det är egentligen ett svingöra som jag är alldeles för god för. Men det är slanten förstås.” Likväl höll hon ut i ytterligare många år. Hennes sista recension publicerades i DN 1933. /BW

Litt:

Boel Englund-Lena Kåreland, Rätten till ordet, En kollektivbiografi över skrivande Stockholmskvinnor (2008)
Lena Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik (1977)
Lena Kåreland, Ett sällsamt dubbelliv, Gurli Linders memoarer om åren med S.A. Andrée (2011)