Klara Johansons dagböcker

Till kvällens samkväm på Elfvinggården i Äppelviken kom 52 Iduneser.
Elfvinggården är Sveriges största kollektivhus för kvinnor berättade Eva Nikell, som bor där, och Kerstin Cunelius. Tack vare en donation från systrarna Elfving kunde bostäder för ensamstående självförsörjande kvinnor byggas 1940. Anläggningen rymmer 288 lägenheter, där majoriteten är på 35 kvm. Gemensamhetslokaler med matsals, salong och hobbylokaler finns. För mer info www.elfvinggarden.com 

I kvällens program samtalade Maria Schottenius  med Ingrid Svensson om  Klara Johansons dagböcker, som är utgivna i två volymer genom Ingrid av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Skådespelaren Irene Lindh läste valda delar ur dagböckerna.

Klara Johanson 1875 – 1948, var litteraturkritiker, essäist, översättare, introduktör, men också en stridbar rösträttsentusiast, nitisk sanningssägare och kvinnosakskvinna som levde öppet lesbiskt.
Tidigt fängslades Ingrid av Klara Johanson, som var ämnet för hennes lic.- avhandling. Som ansvarig för handskriftsavdelningen på Kungliga biblioteket hade Ingrid Svensson på nära håll tillgång till Klara Johansons efterlämnade papper, och när Ingrid gick i pension satte hon omedelbart igång med att sammanställa K.J.: s dagböcker, som nu är utgivna i två digra band, del 1 1912-1925 och del 2 1926–1948.

Klara Johanson föddes i Halmstad som ett av nio barn. Hon tog studenten som privatist, första kvinna i staden som tog studenten. Efter sin examen flyttade hon till Uppsala för att ta en fil kand. Redan i Uppsala byggde hon upp ett nätverk av kvinnliga vänner, var aktiv i Kvinnliga studentföreningen. (Läs gärna Barbro Waldenströms biografi om KJ under fliken ”Idunesen – vem är hon?”)
Under Uppsalatiden inledde KJ ett förhållande med Lydia Wahlström, en vänskap som kom att betyda mycket för KJ. Efter att hon flyttat till  Stockholm, anställdes hon först på Krigsarkivet, därefter som redaktionssekreterare och litteraturkritiker på Fredrika Bremnerförbundets tidning Dagny, föregångare till Hertha. Hon var också litteraturkritiker och krönikör på Stockholms Dagblad fram till 1912. Efter 1912 var K.J. fri essäist och textutgivare. Hon fick stöd av Svenska akademin, De 9:s samfund m.fl.
Via tidningen Dagny träffade KJ Ellen Kleman, (1867–1943) redaktör för tidningen och kvinnosakskämpe. De blev ett par och bodde tillsammans från 1912 till 1943. Ellen Kleman kom att betyda oerhört mycket för KJ, dels privat men också med sitt engagemang för kvinnorörelsen, rösträttsaktivist mm.
KJ blev invald i Nya Idun 1898. På programmen stod ofta sång och musik blandat med aktuella ämnen för kvinnor, rörsrätten, rätten till högre studier mm. Det var också vanligt att medlemmarna klädde ut sig och K.J. skrev 2 spex till Nya Idun. Viktiga inspiratörer för KJ var Goethe, Kirkegaard men också Ellen Key.
Ellen Key var också en motståndare i kvinnodebatten. Motståndet var särartsfeminismen, som Ellen Key stod för. KJ ville inte tala om manligt kvinnligt, könet var oväsentligt. Det var individen som var viktig.
Klara Johansons arbete som litteraturkritiker och med en otroligt fin förmåga att uttrycka sig i skrift, är det som imponerar mest. Men också henne oräddhet. Att öppet gå ut som lesbisk under denna tid krävde stort mod. Henne engagemang för kvinnlig rösträtt tillsammans med sin partner Ellen Kleman var viktig, trots det röstade hon inte själv förrän 1940!
En uppgift som solkar bilden av KJ är att hon var antisemit, vilket finns belagt i hennes dagbok. Samtidigt var hon starkt kritisk till Hitler, och klar antinazist.

Vi fick en mycket intressant kväll och tackar för allt arbete och engagemang som lagts ner. Middagen var suveränt tillagad av kökspatrullen på Elfvinggården.

Med för första gången var
Kristina Håkansson, författare (t.v.)
och Ninne Olsson, regissör och konstnärlig ledare för Oktoberteatern i Södertälje.
De fick presentera sig.

 

Vid pennan Margaretha Mellner