Den 15 april

När en ny operauppsättning har premiär är den resultatet av ett omfattande förberedelsearbete som pågått under flera år. Vid minglet på Sven-Harrys efter parentationssamkvämet i december 2021 berättade Boel Adler att Malmö Opera planerade att ge Leoš Janáčeks Fallet Makropulos våren 2023, och hon föreslog att Nya Idun skulle göra en operaresa för att se en av föreställningarna. Vid den uppsluppna stämningen med bubbel i glasen var det många som blev entusiastiska över idén. – Boel Adler är en av dem som sköter textmaskinen på Malmö Opera, och hon gör också översättningar anpassade till det begränsade utrymme som displayen ger ut mot salongen.

Uppsättningen låg långt fram i tiden, och pandemin gjorde att tillvaron fortfarande kändes osäker och begränsad. För många bleknade troligen tanken på en operaresa ett och ett halvt år senare så småningom bort. Men inte hos undertecknad. Vår dåvarande ordförande, Lotty Nordling, visade också intresse när förslaget så småningom aktualiserades, och hon deltog aktivt i förberedelserna.

Var och en fick ta sig till Malmö på egen hand, och för dem som så önskade bokades övernattning på Teaterhotellet, som ligger helt nära Malmö Opera. Med några medföljande icke-iduneser var vi ett 15-tal som fyllda av förväntan samlades i teaterfoajén på lördagseftermiddagen den 15 april, där vi togs emot av Boel Adler och Christer Jönsson, som var den som åtagit sig att visa operahuset.

Trots att bara några timmar återstod innan föreställningen skulle ta sin början och en del medverkande, tekniker och scenarbetare redan var på plats, fick vi en synnerligen innehållsrik rundvandring med inblickar i verkstäder och olika lokaliteter via långa, vindlande korridorer. Christer hade planlagt vårt besök noga för att inte störa personalens arbete bakom kulisserna.

Den guidade turen började och slutade vid Bror Marklunds guldglänsande, jättelika Thaliastaty i foajén, den som blivit ett signum för teatern. De publika utrymmena är rikt utsmyckade med konstverk av bland andra Carl Milles och Isaac Grünewald, och möbelgrupperna, som är formgivna av Sigrun Bülow-Hübe, är klädda med det röda tyg som en av byggnadens arkitekter, David Helldén, ritat till salongens bänkar med motiv från den grekiska teatern. Överlag användes exklusiva material vid inredningen, och kvällstid lyser Edvin Öhrströms stora glasplafond och David Helldéns glasarmaturer, tillverkade av Orrefors glasbruk, upp den stora foajén och sprider ett varmt och välkomnande sken ut genom glaspartierna mot den öppna piazzan när publiken närmar sig teatern.

Från stadsteater till operahus

Redan under de första åren på 1900-talet började man på allvar tala om att bygga en ny stadsteater i Malmö, och 1927 gjorde arkitekten Sigurd Lewerentz (1885–1975) de första skisserna, som utgjorde underlag för två arkitekttävlingar under 1930-talet. Av direktiven framgick att det skulle vara en folkteater, en mötesplats för olika slags konstnärliga upplevelser. Demokrati och folkbildning hörde till ledorden. Teatern var tänkt att fungera för såväl intima kammarspel som för stora uppsättningar och symfonisk orkestermusik. Lewerentz vann första pris, och Erik Lallerstedt (1864–1955) och David Helldén (1905–1990) delade det andra. Uppdraget gick till dem alla tre. Lewerentz fick ansvaret för utformningen av scenen och salongen, medan Lallerstedt och Helldén ritade själva byggnaden med dess olika delar och foajéer.

Den rymliga salongen med 1.511 stolar är demokratiskt solfjädersformad med inspiration från den antika amfiteatern, där inga avskärmade loger förekommer, och genom ett sinnrikt system med skjutbara väggar kan man laborera med fyra olika stora salonger. Scenöppningen mäter hela 21 meter, och den ursprungliga vridscenen med en diameter på 20 meter är fortfarande i bruk.

När stadsteatern invigdes i september 1944 blev den mycket uppmärksammad och omskriven. Den ansågs vara Europas modernaste teaterbyggnad och betraktas idag som ”ett av den funktionalistiska arkitekturens mästerverk”. Vissa förändringar och moderniseringar, framför allt när det gäller den tekniska utrustningen, har med nödvändighet gjorts under årens lopp, men några större ingrepp är inte tillåtna. (Mot slutet av 1990-talet installerades exempelvis en textmaskin, som för publikens vidkommande är bekvämt placerad i scenens nederkant över orkesterdiket.) Alltsedan 1994 är teatern byggnadsminnesförklarad.

Förutom den stora scenen har Malmö Opera även en mindre scen kallad Verkstan, som är en så kallad black box, det vill säga ett flexibelt, kalt rum med svarta väggar och plant golv, som kan inredas alltefter behov med eller utan gradänger för publiken. Vi var många som beundrade det svarta tyget på bänkarna med dess dekorativa, guldfärgade lyror och teaterrelaterade masker. Verkstan används ofta för barn- och ungdomsverksamhet och för mer experimentella projekt.

I byggnadskomplexet finns också Intiman, som disponeras av Malmö stadsteater. Där spelas pjäser med ett fåtal medverkande, och den lilla salongen ger en närhet mellan skådespelare och publik.

Den senaste lokal som tillkommit är en större orkestersal, som givit Malmö Operaorkester en efterlängtad repetitionslokal. Den har namnet Bengt Hallsalen, uppkallad efter Bengt Hall som var VD och konstnärlig ledare för Malmö Opera 2009–2017, och som i början av 2023 återkom som tillförordnad teaterchef fram till dess att en ordinarie VD kunde rekryteras och tillträda. (Ny VD och konstnärlig ledare är nu sedan 1 oktober Christina Hörnell.)

Innan kvällens sångare kom för att till det yttre förvandlas till sina respektive rollgestalter hann vi med ett besök i sminket och perukmakeriet, där det på hyllorna fanns en hel del spektakulär rekvisita från olika operor att förundras över. Bland mycket annat fick vi veta att man till perukerna främst använder människohår, men också jak- och buffelhår! Där fanns också det huvud av Johannes döparen som på Salomes befallning burits fram på fat i den senaste uppsättningen av Richard Strauss Salome. I huvudets ansiktsdrag kunde vi känna igen operasångaren Fredrik Zetterström, som var den som då sjöng rollen som Johannes döparen!

Efter den innehållsrika rundvandringen med både historisk information och inblickar i dagens verksamhet, som med Christer Jönssons levande berättarkonst blev något av en föreställning i sig, bänkade vi oss i foajén för att inmundiga den förbeställda måltid som stod framdukad. Efter välsmakande räksmörgås eller operatallrik fick vi en kort introduktion till operaföreställningen av Boel Adler innan det var dags att uppsöka våra platser i salongens mittsektion. Uppsättningen hade fått lysande recensioner både i dagspress och etermedia, vilket vi senare kunde konstatera var mycket välförtjänt.

Fallet Makropulos

Leoš Janáčeks operor spelas inte särskilt ofta på våra breddgrader. Av hans många musikdramatiska verk måste väl Jenufa sägas vara det mest kända här i Norden. Inte minst därför var det glädjande att vi kunde passa på att besöka Malmö Opera när de spände bågen och tog upp Fallet Makropulos och dessutom framförde den på originalspråket, tjeckiska; Fallet Makropulos hade sin urpremiär i Brno 1926, två år före Janáčeks död (han var född i Mähren, Tjeckoslovakien 1854). När den här operan givits på Kungl. Operan i Stockholm har den sjungits på svenska, vilket var fullt förståeligt vid den första uppsättningen i mitten av 1960-talet före textmaskinens tid, men även 2003 användes Göran Genteles och Herbert Sandbergs översättning trots att Janáček i sin melodik utgår från tjeckiskans intonation och språkmelodi. Fallet Makropulos har kallats en konversationsopera, utan vare sig arior eller ensembler, och den har ett ovanligt textrikt libretto som bygger på en pjäs av Karel Čapek. Tack vare textmaskinen hade vi inga svårigheter att följa den rafflande och tämligen snåriga handlingen.

Vid Stockholmsoperans uppsättning 1965 användes verktiteln Testamentet, och det är just en långdragen och invecklad arvstvist som ligger till grund för mycket av det dramatiska skeendet, och ett försvunnet testamente spelar därvid en central roll i handlingen. Den enda som vet var detta testamente finns är den vackra och uppburna operasångerskan Emilia Marty, (fotot här är taget av Emmalisa Pauly, Malmö Opera) och hon är ytterst angelägen att få tillgång till det förseglade konvolut som förvaras tillsammans med testamentet. Däri finns nämligen receptet på det livselixir som hennes far, alkemisten Hieronymos Makropulos, i experimentsyfte gav henne när hon var barn. Nu är hon 337 år, och effekten börjar avta. Ska hon leva vidare, måste hon få en ny dos av preparatet. Men när hon efter många förvecklingar äntligen kommer över receptet, är det inte längre självklart för henne att hon faktiskt vill fortsätta att leva utan att åldras. Är det verkligen eftersträvansvärt med ett evigt liv? Emilia Marty, som under århundraden levt under olika identiteter, alla med initialerna E.M., har upplevt vilka svårigheter det innebär att ensam leva vidare. Inte minst släktskapsrelationer över flera generationer blir komplicerade. I den avslutande scenen har hon bestämt sig, hon låter receptet gå upp i rök.

Emilia Marty är en mycket krävande roll, på Malmö Operan gestaltad av den fenomenala sopranen Agneta Eichenholz, som stod på scenen under så gott som hela den två timmar långa föreställningen. Också övriga sångare i ensemblen – ingen nämnd och ingen glömd – imponerade, liksom orkestern under Patrik Ringborgs säkra ledning. ”Det är ett komplicerat verk – inte svårt att lyssna på, men att spela”, säger Ringborg i en intervju i programbladet, och han fortsätter längre fram:

”I och med att Emilia Marty […] är född på 1600-talet, så tar musiken oss genom olika tidevarv. Det är inte så att den klingar som Bach, Mozart eller Wagner, men däremot märker man små, små drag av lokala färger här och var. När hon är i Wien finns det t ex en tendens till wienervals – inte så att det låter som Johann Strauss, utan mer som en nyans.”

Även om det inte förekommer några rent instrumentala avsnitt inne i operan har orkestern en viktig roll tillsammans med sångarna i det dramatiska skeendet.

När vi lämnade salongen var vi eniga om att vi varit med om något stort, och det var sannolikt fler än jag som hade en stark önskan om att uppleva ytterligare en föreställning för att upptäcka så mycket mera i den detaljrika orkestersatsen och i den vokala tolkningen av det spännande och tankeväckande dramat. Under spelets gång hörde man exempelvis hur vissa personanknutna motiv återkom både i sångstämmorna och i skiftande klanglig gestalt i orkestersatsen. Men att utsträcka vistelsen i Malmö var otänkbart. Vi som bodde på Teaterhotellet fortsatte emellertid samtalet i hotellets lobby, där vi utbytte tankar kring alla de intryck vi fått från teaterns värld.

En innehållsrik dag var till ända, och på söndagen väntade för dem som hade tid och lust ett besök i den gamla kulturstaden Lund, där Skissernas museum passande nog hade en specialutställning över Malmöoperans arkitekt Sigurd Lewerentz.

Christina Tobeck

 

Den 16 april

Dagen efter det lyckade besöket på operan och den fantastiska föreställningen Fallet Makropulos begav vi oss i olika konstellationer till Lund, utom de som redan bodde hos vänner där. Väl i Lund besökte vi enskilt det som vi hade håg för. För min egen del blev det Kulturen. Kl. 13 möttes vi dock igen på Skissernas Museum och fick där en guidad visning av samlingarna. Guiden, Lowe Smith Jonsson, var konsthistoriestuderande och hade dessutom studerat teater, varför visningen var både särdeles intressant och vältalig. 

Visningen avslutades med den tillfälliga utställningen om Sigurd Lewerentz, som bland annat var arkitekt till Malmöoperan. Han är en av Sveriges internationellt sett mest uppmärksammade arkitekter och ritade bland annat Markuskyrkan i Björkhagen och S.t Petri kyrka i Klippan. De räknas idag till de främsta verken i svensk arkitekturhistoria. 

Efter visningen var det hemfärd på olika sätt och med skilda färdmedel. Vår gemensamma och lyckade utflykt var därmed slut.

Jag kan inte återge allt guiden på Skissernas Museum berättade, men här nedan har jag kopierat en del av det som museet själv skriver på sin hemsida.

Om Skissernas museum

Skissernas Museum – Museum of Artistic Process and Public Art är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen. Här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till svensk och internationell offentlig konst.

Historia

Skissernas Museum grundades 1934 av Ragnar Josephson (1891–1966), under hans tid som professor i konsthistoria vid Lunds universitet. Avsikten var att skapa ett arkiv över den kreativa processen, konstnärens väg från första idéutkast till färdigt verk – det vill säga det som för Josephson innebar ”konstverkets födelse”.

Ragnar Josephsons tanke var att samla skisser, modeller och fotografier. Det första arkivmaterialet bestod av inköpta vykort över det man kallade dekorativ konst, det vill säga den konst som skapats för att samverka med arkitekturen i våra offentliga rum. Initiativet till samlandet blev snart mycket uppskattat av landets konstnärer, som tilltalades av idén att deras skissarbeten – som inte ansågs ha samma värde som deras färdiga verk – nu fick ett nytt syfte, och de skänkte eller sålde sina skisser billigt. Den förste som skänkte material till arkivets svenska samling var prins Eugen. Det kom att följas av fler gåvor, då prins Eugen ansåg att tanken med arkivet var utmärkt, och i hans brevväxling med Josephson framgår att han med glädje såg hur det expanderade.                                                             

Tack vare konstnärernas gåvor och frikostighet växte sig Josephsons Arkiv för dekorativ konst på Konsthistoriska institutionen allt större, och 1941 upplät därför Lunds universitet ett före detta lärarinneseminarium som ny lokal.                        

I och med att samlingen nu öppnades för allmänheten blev arkivet ett faktiskt museum –Arkivmuseet. Sedan 1941 har såväl museets lokaler som dess samlingar expanderat ytterligare, och innehåller idag mer än 30 000 föremål från i stort sett hela världen. Museet bytte namn till Konstmuseet 1984, till Skissernas Museum 1991 och lade till underrubriken Museum of Artistic Process and Public Art 2013. Museet är fortfarande unikt i sin verksamhet och får varje år in donationer eller gör nyförvärv till samlingarna, i enlighet med det ursprungliga syftet att studera den skapande processen från skiss till färdigt verk inom den offentliga konsten.

Museet nu

I de stora utställningssalarna möts modern och samtida konst – från små blyertsteckningar till färgrika monumentala målningar och storskaliga gipsskulpturer. Här finns skisser av internationella konstnärer som Henri Matisse, Sonia Delaunay, Henry Moore och Fernand Léger och en av Europas främsta samlingar av skisser av mexikanska monumentalmålare som Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros. I den svenska salen visas verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Siri Derkert och samtida konstnärer som Linn Fernström, Ann Edholm och Matthias van Arkel. Utöver basutställningarna presenterar museet varje år tillfälliga utställningar med både samtida och äldre konstnärer.

Lotty Nordling