Den 8 mars firar vi den internationella kvinnodagen till minne av de ryska kvinnornas strejk för ”bröd och fred” för idag 100 år sedan.
Nya Idun firade detta med en lunchkonsert i Sabbatsbergs kyrka, där Christina Tobeck på sitt sedvanliga intresseväckande och klara sätt presenterade tonsättarna, alla kvinnor.
Christina Högman sjöng vackert och uttrycksfullt och vår vice ordförande Anna Strååt ackompanjerade följsamt vid flygeln. Delar av sångtexterna, översatta till svenska, gick att läsa i programmet.

Kvinnliga tonsättare existerade knappast i den musikhistoriska litteraturen för några decennier sedan men upptäcks och framförs alltmer på senare år.
Trion hade valt sju tonsättare från 1800-talet, alla från en romantiskt präglad tid.
Fransyskan, tillika pianisten, Cécile Chaminade, var känd internationellt redan under sin livstid och har efterlämnat 400-talet verk, vilka nästa alla även tryckts. En stor del av dem är sånger av vilka vi fick höra den hjärtslitande Chanson triste och den älskliga Ma première Letter
Fanny Mendelssohn Hensel, storasyster till Felix M och minst lika musikbegåvad som han, fick stå tillbaka för sin bror. För Felix kunde musiken bli ett yrke men för Fanny endast ”en prydnad”, förmanade fadern. Hon fick skriva och musicera – både som pianist och dirigent – endast för Berlins salonger. Broder Felix uppskattade dock hennes kompositioner och såg till att en del publicerades, ibland i hans namn. Sången Italien till Grillparzers text får illustrera hennes längtan dit, en längtan som gick i uppfyllelse under ett lyckligt års resande runt i Italien med hela familjen.
Clara Schumanns far, Friedrich Wieck, hade mer eller mindre bestämt att dottern skulle bli ett musikaliskt underbarn och undervisade henne intensivt i både pianospel och musikteori. Redan som 11-åring debuterade hon som pianosolist i Leipzig och avslutade konserten med en egen komposition. Som 13-åring började hon komponera en pianokonsert, vilken hon tre år senare själv fick framföra med Felix Mendelssohn som dirigent. Mot faderns vilja gifte hon sig med Robert Schumann. Denne hindrade henne inte alls från att komponera och konsertera (det senare viktigt för familjens försörjning), men med åtta barn och en make som måste ha ro att komponera var tiden knapp. En hel del pianoverk och ett 25-30-tal romanser finns dock bevarade, det mesta skrivet redan innan Robert så tragiskt dog, 46 år gammal. Clara var en erkänd, firad och virtuos pianist och invaldes 1870 i Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Hennes romanskonst illustrerades med den vemodiga Sie liebten sich beide till Heines text och med en läcker tonsättning av den kända Rückert-texten Liebst du um Schönheit.
Alma Mahler, den vackra, firade, begåvade wienskan tvingades inför sitt äktenskap med sin älskade Gustav godkänna ett slags avtal med blivande maken, formulerat av denne i ett 20 sidor långt brev. Det ”skulle bara finnas plats för en tonsättare i familjen”. Han förväntade att hon skulle bli hans hustru och inte hans kollega. Trots att hon var musikaliskt mycket begåvad och med framgång hade studerat komposition för bl a Zemlinsky, som hon även förförde. Kvar finns endast ett 15-tal av hennes romanser. Under en äktenskaplig kris skall Gustav ha – kanske stimulerad av Freud vars hjälp han sökte – tittat närmare på vad hon skrivit och sedan sett till att fem av sångerna publicerades. Av dessa fick vi höra  Die stille Stadt och Laue Sommernacht. Framförandet av dessa två fick mig att verkligen beklaga att Alma Mahler inte fått skriva mer. I mina öron var de out-standing.

Här fick Christina Högman en liten paus medan Anna framförde Romanza för piano av Valborg Aulin, som därmed fick inleda den nordiska delen av konserten.
Valborg Aulin – en Idunes, som valdes in i vårt sällskap 1890 och vid ett samkväm spelade ”några pianonummer” –  var storasyster till den mer kände Tor Aulin (violinist och tonsättare). Hon var tidigt inställd på att bli professionell musiker och gick pianoklassen på Kungliga Musikhögskolan, där hon även studerade kontrapunkt och komposition för Ludvig Norman. Med ett Jenny Linds resestipendium studerade hon även i Berlin, Köpenhamn och Paris. Hon skrev, förutom en hel del pianostycken och sånger, även körverk och ett par stråkkvartetter, som framfördes av broderns Aulin-kvartett. Runt 1900 slutade hon emellertid helt att komponera och försörjde sig som pianolärarinna i Örebro – sannolikt nedtryckt av alla nedlåtande recensioner i stil med ”nätt fruntimmersarbete”.
De två avslutande tonsättarna var åtminstone för mig helt nya bekantskaper:
Emilie Holmberg, ett svenskt underbarn som debuterade som 17-åring som både pianist och tonsättare och som redan två år tidigare gett ut sin första sångsamling. Hon grundade som 20-åring ett musikinstitut i Stockholm och valdes samma år in i Akademien. Sen emigrerade hon med maken till USA där hon grundade ett filharmoniskt sällskap, men avled 33 år gammal. Kvar finns endast några få sångsamlingar ur vilka vi fick höra en spexartad Gökvisa.
Norskan Agathe Backer Gröndahl gjorde internationell karriär som konsertpianist, valdes in i Kungliga Musikaliska Akademien 1875 – fem år efter Clara Schumann, som hon beundrade – och var nära vän till Grieg, vars pianokonsert hon ofta spelade. Agathe skrev främst pianostycken och sånger och tycks inte ha hindrats i sitt musikutövande av sin make, sångpedagog och dirigent.  Ca 200 av hennes romanser finns bevarade, varav vi fick höra Fågelns visa till text av Topelius.

Applåderna för trion Christina-Anna-Christina var entusiastiska och synnerligen välförtjänta. Vikarierande ordförande Elisabeth Westberg tackade och överlämnade blommor.

Sabbatsbergs lilla kyrka var en utmärkt konsertlokal. Flera deltagare gav uttryck för att deras nyfikenhet väckts, de ville veta mer. ”Det var första gången jag uppskattat romanssång” utbrast kyrkvaktmästaren, när vi tackade för oss och försiktigt i snöhalkan knallade över till Katarinahusets Café.
Där informerades vi om Katarinahusets historia såsom först värdshus vid brunnsdrickning och sedan fattighus. Vi undfägnades med en välsmakande helt vegetarisk lunch: sallad och fylld paprika eller raggmunkar.
Genom Ingela Luhr Agrell fick vi färska hälsningar från vår ordförande Marianne Treschow.

Vid pennan Inga Lundblad