Scenograf. Invald 1960. Sällskapets ordförande 1977–1980.

Marik Vos (1923–1994) var född i Leningrad. Modern var ryska och fadern svensk. Familjen flyttade till Sverige 1932. Redan i tolvårsåldern bestämde Marik Vos att hon ville bli scenograf, en dröm som hon tidigt förverkligade. Någon regelrätt scenografutbildning fanns inte på 1940-talet, men hon skaffade sig den utbildning hon ansåg att hon skulle ha nytta av. Åren 1939–1943 gick hon på Tekniska skolan (Konstfack) följt av Otte Skölds målarskola. Samtidigt praktiserade hon hos Sven Erik Skawonius på Dramatens dekorationsateljé där hon sedan blev anställd 1946.

Marik Vos kom att verka på Dramaten i 40 år och arbetade omväxlande som kostymtecknare och scenograf i 120 olika uppsättningar. Hon blev Dramatens dekorationschef 1963 och dess produktionschef året därpå. Under åren kom hon att samarbeta med många av teaterns stora regissörer, bl.a. Olof Molander, Alf Sjöberg, och Mimi Pollak. Mest känt är hennes mångåriga och fruktbara samarbete med Ingmar Bergman. Marik Vos var alltid mån om att aktörerna skulle vara bekväma i de dräkter hon skapade. Ingmar Bergman och hon möttes i sin samsyn att kostymen skulle vara som skådespelarens andra hud.

Ingmar Bergman var också den som lockade Marik Vos till filmen. Deras filmsamarbete började med Jungfrukällan 1960. Den gav henne 1961 en Oscarsnominering för bästa kostym. Andra filmer där de samverkade var Tystnaden (1963) och Vargtimmen (1968). De delade också synen på scenografins betydelse och hur olika färger kunde vara stämningsskapande. I Viskningar och rop (1973), där alla interiörer går i rött och kvinnornas svarta och vita klänningar kontrasterar mot den röda färgen, skapades filmhistoria. Även den filmen gav Marik Vos en Oscarsnominering.

Marik Vos långa karriär som klädskapare för Ingmar Bergmans filmer toppades 1984 med en Oscar för dräkterna till Fanny och Alexander. Till den ritade hon 250 kostymer och klänningar för skådespelarna och 1000 till statisterna. Det mödosamma men likväl lustfyllda arbetet har hon beskrivit i boken Dräkterna i dramat, Mitt år med Fanny och Alexander (1984).

Liksom Ingmar Bergman hade Marik Vos en långvarig kärlek till Gotland. Sedan 1960-talet ägde hon en gård i Vamlingbo längst ner på södra Gotland. 1984, sedan hon slutat på Dramaten, bosatte hon sig där för gott Hon tog en del frilansuppdrag som scenograf och kostymtecknare men ägnade sig också åt sitt eget konstnärskap och deltog därtill mycket aktivt i bygdens föreningsliv. Hon var kyrkvärd i Vamlingbo kyrka, styrelseledamot i Hoburgs hembygdsförening och tog 1986 initiativ till den ekonomiska föreningen Suderlamm, ett ekologiskt projekt vars mål var att dels uppmuntra lammhållningen på ön (på Gotland är alla får lamm!) för att hålla landskapet öppet, dels ta till vara den lokala ullproduktionen Ullgarnet spanns på Gotland och Marik Vos skapade vackra mönster till yllekoftor som stickades på maskin av bygdens kvinnor, som därmed fick arbetstillfällen.

Marik Vos var inte mycket för filmvärldens glitter och glamour. Kvällen då hon tilldelades en Oscar för dräkterna i Fanny och Alexander hade hon möte med sin lokala Amnesty-grupp. Oscarsstatyetten, som så småningom kom till Gotland, framlevde sedan sina dagar på gården i Vamlingbo, enligt uppgift klädd i hemstickad ulltröja och värmande luva. /BW

Litt:
Monica Danielsson, Marik Vos utveckling som scenograf inom teater och film (1991)