Författare, översättare. Invald 1885. Sällskapets sekr. 1912–1918, ordf. 1918–1921.

Sigrid Elmblad (1860–1926) var född i Stockholm i en konstnärligt begåvad familj och visade tidigt litterära intressen. Efter faderns död 1866 kom hon att tillbringa en stor del av uppväxten hos moderns släkt i Finland men återvände i sena tonåren till Stockholm. Här började hon under pseudonymen ”Toivo” (finska för ”hopp”, ”önskan”) publicera dikter – ofta ungdomligt svårmodiga –  i olika kalendrar och tidskrifter som Svenska Familj-Journalen och tidningen Idun. År 1885 – det år då hon invaldes i Nya Idun vid ett av dess första sammanträden – debuterade hon med diktsamlingen Vind för våg. Vid samma tid blev hon medarbetare i Dagens Nyheter och var för en tid också redaktionssekreterare för Svenska Familj-Journalen.

År 1888 gifte sig Sigrid Elmblad med den framgångsrike bassångaren Johannes Elmblad och kom sedan att bo utomlands i många år. Johannes Elmblad var en framstående Wagnertolkare och nära knuten till familjen Wagner i Bayreuth. Genom hans internationella karriär kom Sigrid Elmblad att förutom i Bayreuth också vistas i Berlin, Breslau och Prag varifrån hon skrev populära reseanekdoter för Dagens Nyheter.

Genom Johannes Elmblads kontakter med musikvärlden på kontinenten och framför allt med Richard Wagner fick Sigrid Elmblads författarskap en ny inriktning då hon började översätta Wagners libretton till svenska, i första hand tetralogin Nibelungens ring och senare även Parsifal och Mästersångarna i Nürnberg. Hennes Ringen användes på Stockholmsoperan från premiären för Rhenguldet 1901 fram till 1955 då man övergick till att framföra den på tyska.  Även översättningen av Parsifal användes länge, ända från 1917 fram till 1960. Hennes texttolkningar kom att prägla flera generationer operabesökare och radiolyssnare och fanns att köpa i Operans biljettkassa in på 1990-talet. Hon översatte också romanser av Schubert och Schumann samt den populära sången ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”.

Efter mannens död 1910 etablerade sig Sigrid Elmblad åter i Stockholm, återkom som skribent och återupptog kontakten med Nya Idun. Här bidrog hon med humoristiska tillfällighetsverser och höll flera föredrag, bl.a. om Parsifal. I sällskapets femtioårshistorik 1935 beskrivs hon som ”en fullödig representant för Nya Idun. Hennes personliga charm gjorde sig alltid gällande, vare sig det gällde allvar eller skämt, i flykt och värme eller lekfull humor. Med sin fina litterära och musikaliska bildning var hon i stånd att till sällskapet förmedla till exempel något så värdefullt som det julspel i femtonhundratalsstil som en gång under under hennes ordförandetid uppfördes vid ett januarisamkväm med Alice Tegnér vid flygeln. Den lyhördhet för versens musik, som röjer sig i hennes utgivna diktsamlingar och hennes poetiska översättningar, räddade också hennes tillfällighetsdikter och versifierade tal från all anstrykning av banalitet.”

Sigrid Elmblad var en vek natur och en drömmerska och det kringflackande livet runtom i Europa och Johannes Elmblads depressionsperioder och sjukdom under senare delen av livet hade varit påfrestande. I den svenska litteraturen lyckades hon inte återkomma som poet. Däremot skrev hon ett par kortare romaner, dock utan större originalitet, samt barnböcker och medarbetade även i tidningar och tidskrifter. Hennes på olika håll publicerade eller dittills otryckta dikter kom ut i bokform först efter hennes död. Dikterna präglas av resignation, hemlängtan och skygghet för strålkastarljuset. Den postuma diktsamlingen, som kom ut 1928, fick det passande namnet Dröm och längtan. Det blev i stället översättandet som blev hennes huvudsakliga inkomstkälla och hon blev med tiden en flyhänt översättare av skönlitteratur. Till hennes arbeten hör bl.a. Ibsens Brand och Sigrid Undsets  Jenny  samt romaner av bl.a. Nobelpristagaren Romain Rolland och den på den här tiden uppmärksammade schlesiske hembygdsskildraren Paul Keller. I en klass för sig står hennes psykologiskt inkännande biografi över Jenny Lind, Jenny Lind en livsstudie (1920). /BW