Inga Lundblad och Ingrid Tobiasson kom med idén, Carola Almqvist hanterade anstormningen av ivriga iduneser och Cecilia Rydinger Alin slog upp portarna.
Således kunde Nya Idun, blott några veckor efter öppnandet av sprillans nya, stiliga Kungliga Musikhögskolan www.kmh.se, få en initierad guidning på plats av självaste rektor.

Vilket drömbygge! Äntligen, äntligen, efter snart sextio år i gravt dysfunktionella lokaler, kan musikstudenter och -lärare åtnjuta fullgod studiomiljö och inspiration.
Det nybygge, den s k G-klaven(!), som 1959 ersatte det åldriga huset vid Nybroviken, visade sig i själva verket ganska odugligt redan från dag ett. En nödvändig expansion vidtogs 1975 genom inflytt i Statens Normal strax intill. 2003 togs beslutet om rivning och nybygge på samma område, men sedan följde åratal av överklaganden och annat strul.
Först nu står nya Kungliga Musihögskolan i skinande glas på Valhallavägen. Rektor Cecilia Rydinger Alin tog emot oss i den vackra, ljusa, atmosfäriska och – framförallt! – akustiskt dämpade entréhallen. Bättre kan det inte börja! Miljön signalerar tydligt att musik är viktigt, vackert och värdefullt. Vi tittade in i den stora, dramatiskt röda konsertsalen som rymmer nära 900 åhörare, men som givetvis med all tänkbar teknologi kan förändra volym och akustik för allehanda behov. Varför kallad ”Kungasalen”? Jo, för att pengarna hämtats ur den fond som instiftades till Carl XVI Gustafs 70-årsdag.

Det är Akademiska Hus som bekostat bygget, ritat av AIX med arkitekten Tobias Rosberg i spetsen. Men inredning och teknik, det är skolans åtagande – därav stora stiftelsesponsorer som Knut & Alice Wallenberg och Erling Persson. Hade Akademiska Hus tagit också den kostnaden hade hyran blivit astronomisk, förklarade Cecilia. Som var noga med att betona det viktiga arbete som hennes företrädare lagt ner; Gunilla von Bahr och Johannes Johansson.
För alltför många gånger tycktes hela projektet gå om intet. En svår nöt att knäcka var den K-märkta ridskolan med stall som en gång uppfördes till olympiaden 1912. Nu kunde vi gå in i det till bibliotek förvandlade stallet som införlivats i campus på ett elegantast tänkbara sätt. Cecilia pekade ut de gamla träkolonnerna med bevarade skrapmärken från hovar och intagen för hö som nu blivit vackra fönster.
I Nathan Milsteinsalen fick vi en liten Bachkonsert på köpet av en gästande italiensk orgelprofessor. Med sitt vackra vågmönster av trä är det här salen för akustisk musik, och även orgeln klingar fint. Hur kom gamle ryske fiolvirtuosen Milstein in i bilden? Salens unika privatsponsor hade detta namn som krav… Mittemot återfinns den s k Lilla Salen i hemlighetsfullt mörkt grönt med en gigantisk s k klangdom i taket. Här ska det vankas elektroniskt så det står härliga till.
Medelst en underjordisk passage i guldfärg och neon kommer man till den vita byggnad som vetter mot Stadion och Lidingövägen. Här inryms övningsrummen. Räcker de till alla?, frågade några KMH-utbildade och luttrade iduneser. Rektor Rydinger Alin bedyrar att de ska göra det för ett underlag motsvarande 650 helårselever. Här invaderade vi den ljusa Körsalen mitt under pågående dirigentutbildning.

Vederbörligen överväldigade tog vi tacksamt farväl och önskade Cecilia lycka till med insamlingen av de ca 36 miljoner som ännu saknas… Många av oss tog beslutsamt den broschyr som beskriver hur man kan sponsra sig till egen stol i Kungasalen. Och några av oss avslutade med trevlig lunch i skolans fina restaurang, Oktaven.

Vid pennan Camilla Lundberg