Vårkvällen den 11 april var underbart mild och vacker. Vi var ett drygt femtiotal glada iduneser som strålade samman på Kristinehovs Malmgård, på Södermalm, för att hålla Årsmöte, äta en god måltid och ha ett av våra spirituella och bildande samkväm.
Vi bänkade oss vid de långa och vackert dukade borden i en av de förtjusande salarna och vår ordförande hälsade oss varmt välkomna. Därefter lät Anders Lövgren oss ta del av malmgårdens intressanta historia. Anders är ordförande i Kristinehovs Malmgårds Ekonomiska Förening, som tillsammans med Stockholms Stad räddat gården från förfall och som nu svarar för gårdens drift.
Kristinehovs Malmgård uppfördes på 1790-talet av den förmögne mångsysslaren Georg Fredrik Diedrichsson. Han var bland annat grosshandlare och skeppsredare och han ägde en sidenfabrik. Användningen av Kristinehovs gård har varit omväxlande. Den har varit ståtlig privatbostad, Gubbhus ”för ålderstigne borgersmän” och lokal för kväkare. På 2000-talet har Stockholms Stad återställt gården till sitt forna 1790-talsskick. Och idag hyrs de pietetsfullt renoverade lokalerna ut till föreningar, konferenser och fester och det drivs ett sommarcafé i trädgården.
Efter denna historiska utflykt återvände vi till samtiden och Nya Iduns Årsmötesförhandlingar. Ordföranden Marianne Treschow och sekreteraren Carola Almqvist guidade oss rappt och smidigt genom alla paragrafer, ställningstaganden och val.

Så var det dags för god mat och dryck. Lagom till kaffet och efterrätten presenterade skådespelaren, regissören och teaterforskaren Hélène Ohlsson valda delar av sin kommande doktorsavhandling med titeln ”Svenska divor och subversiva hjältinnor under 1800-talet”. Hon lyfte fram två av 1800-talets mest populära och inflytelserika skådespelerskor, superstjärnorna Emélie Högqvist och Ellen Hartman. Vi fick se unika bilder som Hélène grävt fram ur arkiven. Emélie och Ellen var oerhört kända, skandalerna duggade tätt och detta att över huvud taget stå i centrum, stå på scenen och att vara kvinna i offentligheten var synnerligen provocerande för dåtidens kulturmän. Skådespelerskorna var båda två normbrytare och klassresenärer. Men framför allt, framhöll Hélène, var de medvetna yrkeskvinnor med konstnärlig intelligens, agens och vilja. Efter att ha fått en inblick i detta för oss så bortglömda och spännande 1800-tal är vi nog många som hoppas på en populariserad och rikt bildsatt variant av avhandlingen. Hélène gjorde med sin vittra och livfulla framställning denna tid, teatern och dessa kvinnor så levande för oss.

Nu hoppas jag att jag kunnat förmedla något av glädjen och värmen vi alla fick del av denna härliga vårkväll med Nya Idun.

Vid pennan Astrid Assefa