I strålande septembersol med friska havsvindar tog Eva Bonnier emot 35 iduneser i sitt och Eva Bonniers (!) sommarhem. Det är nämligen Eva Bonnier d.y. som numera bebor den K-märkta skapelse som hennes farfars faster lät uppföra vid förra sekelskiftet. Inte undra på att kön var lång till de 35 platser som gällde för höstens första program!
Högst upp på Jungfruberget ligger ”stugan”, Villa Valhall kallad på sin tid, med strålande utsikt över Smådalarö och Jungfrufjärden. Ett timrat bygge i tidens fornnordiska stil, signerat den Ragnar Östberg som sedermera skulle resa Stockholms Stadshus.
Eller?
I själva verket var Eva Bonnier långt mer än en engagerad byggherre. Ett antal ritningar av hennes hand vittnar om att Östberg hade både snäva och tydliga ramar att förhålla sig till.

Det och mycket mer avslöjade konstprofessor Görel Cavalli-Björkman i en snabbskiss ur sin uppskattade biografi över konstnären. Eva Bonnier d.y. mindes hur hon som barn skrämdes av sin namnes stränga blick ur det kända självporträttet hos farfar och farmor. Cavalli-Björkman påpekade att den lustiga hatten och halskråset var en avsiktlig liknelse med Frans Hals, och därmed hennes starka identifikation med konstnärsrollen. I umgänget med konstnärsvännerna i Paris på 1880-talet konstaterade Bonnier syrligt om Karin Larsson efter en fest: ”Tänk att få diska hos Carl Larsson, vad mer kan en kvinna begära…!”. Nej, äktenskap gick inte ihop med konstnärskap för en kvinna.
Eftersom Eva Bonnier var förmögen kunde hon, i likhet med framgångsrika manliga kolleger, uppföra sig en typisk konstnärsbostad. Någon riktig ateljé rymdes inte i Villa Valhall, men väl en överraskande gemytlig trevnad – den barska fornnordismen till trots. Flera av möblerna och andra inredningsdetaljer ritade av Bonnier finns kvar, bl a det generösa matbord där vi kunde njuta av Evas läckra ostpaj.

Vid pennanCamilla Lundberg