En strålande vacker försommardag i maj begav sig ett trettiotal iduneser ut till det nyblivna guldäpplet i Vaxholm, konstnären Astrid Munthe de Wolfe. Hennes hus i den prunkande trädgården visade sig bestå av den tidigare officersmässen vid Waxholms fästning, något tillbyggd för att kunna fungera som bostad, men ändå med mycket kvar av den ursprungliga charmen.
Astrid tog själv emot på de vindlande gångarna bland blommor   och växter från skilda håll i världen. Mitt bland de nyutslagna  trädkronorna stod ett idylliskt gammalt lusthus, där det serverades vin med diverse tilltugg.
Mötesförhandlingarna var snabbt avklarade. Bl a klubbades  stadgeändringarna för andra gången. Sedan gick vi omkring på egen hand i trädgården och i huset, där Astrid svarade på våra frågor och delade med sig av episoder från sitt långa och omväxlande liv.

Inomhus stod Astrids hem i samklang med hur hon låtit trädgården växa fram med inspiration från olika håll. Hon har delvis sina rötter i Hälsingland och därifrån kom ett gammalt skåp och ett rustikt allmogebord. Bordet fastnade hon för redan i sin ungdom, och det har sedan dess följt henne genom livet som kombinerat mat- och arbetsbord.  Hemmet utökades så småningom med övriga möbler när hon och hennes man – även han utövande konstnär – ansåg sig ha råd. Och överallt tavlor. Ljuset från de många spröjsade fönstren spelade över rummen, där allt präglades av Astrids känsla för tingen och hennes flödande fantasi. Men trots mängden av föremål och konstverk gjorde inredningen ett enhetligt intryck genom hennes sammanhållande hand och öga. 

Ett piano fanns också, mycket viktigt för Astrid, eftersom hon alltid har upplevt att konst och musik hör nära samman och befruktar varandra. Anna Strååt förmedlade också detta för oss när hon spelade Peterson-Berger och Mozart.

Bakom sig har Astrid en femårig utbildning på Konstakademin  liksom resor till olika länder i Europa, USA och Kina. Hon är bl a representerad på Nationalmuseum, Moderna Museet och Riksdagshuset. Under vinterhalvåret har hon under senare år ofta bott flera månader på Madeira och låtit sig påverkas av ljuset och färgerna där. Hon har aldrig haft någon ateljé utan alltid arbetat i hemmet, varhelst hon kunnat skapa utrymme åt sig. Hon har heller aldrig målat med sikte på en viss utställning eller galleri. Istället har hon riktat in sig på att ta hand om de motiv hon mött under livet för att sedan vid förfrågan av gallerister välja ut alster, som hon trott skulle passa in på ett tänkt tema.

Liksom många andra kvinnliga konstnärer har hon därför låtit sig inspireras av tingen omkring sig, men av tavlorna som hänger på väggarna att döma, är det dock landskaps/naturmålningar och porträtt, som tycks ha dominerat Astrids verksamhet. Hennes intresse för kolorit och det organiskt vildvuxna märks speciellt i den ymniga grönskan i landskapen, som kontrasterar mot den mörka slutna fasaden av Waxholms fästning bakom några av fönstren.
Det Astrid berättar om sina porträtt visar också på hennes förmåga både att vara öppen för möjligheter och respekt inför de avmålades egenart. Ett konkret exempel på ett motiv ”som kom i hennes väg” utgjordes av en flicka som sökte sig till henne helt uppenbart för att få ett andrum. Efter en tid var hon emellertid villig att låta sig avporträtteras trots att hon från början verkat mycket tillbakadragen. Ett annat exempel var en pojke, som inte ville ta av sig sin keps. Kepsen skulle ju delvis dölja hans ansikte, så Astrid hade därför först bett honom att lägga den åt sidan. När han vägrade, insåg hon att han naturligtvis skulle behålla den, eftersom den betydde något speciellt för honom.
Astrids kunskaper i porträttmålning kom väl till pass under en period då hushålls-kassan var i behov av förstärkning. Det började med en professor i Uppsala som skulle avkonterfejas och fortsatte sedan med andra höjdare och honoratiores i olika kommuner. Hon fick  resa land och rike runt med ”en säck på hjul” för sina målarattiraljer. Det var tufft, men hon försökte alltid hitta något personligt hos den hon skulle måla av. 

Även om Astrid har deltagit i många utställningar och var ett etablerat namn redan som relativt ung, tog hon i förbigåeqnde upp hur mycket svårare det under årens lopp har varit för en kvinna att bli uppmärksammad än för en man inom samma område.
Målandet har ändå alltid känts som en livsnödvändighet för henne, och hon kommer att fortsätta med detta så länge hon över huvud taget orkar – hennes 92 år innebär ju vissa begränsningar. 

Från denna ljuvliga försommardag tog vi nog alla med oss den ömsinta  och respektfulla inställningen till omgivningen tillsammans med den obändiga livslusten och skaparglädjen, som Astrid på olika sätt förmedlade.

Vid pennan Agneta Bergström