Bibliotekarie. Invald 1898.

Visen (Lovisa) Lewin (1861-1946) var grosshandlardotter från Stockholm och näst äldst av de tre sytrarna Lewin som valdes in i Nya Idun. Maria Lewin (se denna) valdes in 1886 och Anna Lewin (se denna) 1907. Efter avslutad skolgång i Wallinska skolan arbetade  Visen Lewin i ett par år som korrekturläsare på bokförlaget P.A. Norstedt & Söner. Efter ett år som privatlärare anställdes hon 1885 av Arthur Hazelius som amanuens på Nordiska museet, som då ännu låg vid Drottninggatan. Samma år anställdes hennes yngre syster Anna. Systrarna följde med till det nya museihuset på Djurgården, som stod klart 1907.

Visen Lewins första arbetsuppgifter var att ta hand om Arthur Hazelius omfattande korrespondens och hon blev hans personliga sekreterare. I hennes tidiga arbetsuppgifter ingick också att läsa korrektur och snart fick hon det redaktionella ansvaret för museets publikationer. Under en femårsperiod fungerade hon även som sekreterare i Nordiska museets nämnd. Arthur Hazelius och Visen Lewin utvecklade ett mycket förtroendefullt och nära samarbete. I sin egenskap av museets styresman befann sig Arthur Hazelius under 1890-talet ofta på resande fot för att söka föremål till museets samlingar. Samtidigt skickade han brevledes frågor om arbetet på museet och Skansen och anvisnigar om hur det skulle skötas. Det föll sedan på Visen Lewin att verkställa dessa anvisningar. Det hände också att hon i vissa sammanhang fick företräda Arthur Hazelius i hans frånvaro.

På Visen Lewins lott föll också att förteckna och arkivera den enorma mängd  handskrifter, brev och handlingar som förvärvats under årens lopp. 1901 utsågs hon till museets bibliotekarie. Med sina djupa kunskaper om arkivets innehåll fick hon också besvara allmänhetens frågor och handleda forskare. Även efter sin pensionering 1925 anlitades hon upprepade gånger för kvalificerade uppdrag i arkiv och bibliotek  .

Laura Stridsberg (invald 1921), Visen Lewins efterträdare på posten som Nordiska museets bibliotekarie, skriver i en runa om sin företrädare att bakom den försynta älskvärdheten låg en hel värld av energisk kraft. ”In i det allra sista lika vidsynt klar och klok behöll hon alltjämt ett livligt intresse för museets utveckling, och alldeles särskilt  togo hennes tankar del uti vad som hände i Hazelius-arkivet, där hon under åren lagt hand vid de otaliga dokument av vibrerande liv, som det personliga brevet utgör. – Att samarbeta med Visen Lewin var en god fostran. En yttring av gillande från henne vid motläsning eller andra arbetsuppgifter inspirerade till ytterligare ansträngning.” /BW

Litteratur: Laura Stridsberg, ”Visen Lewin” i Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok 1947.