Mathilda Langlet

Författarinna. Invald 1885.
Mathilda Langlet (1832–1904) var en i senare delen av 1800-talet mycket uppskattad och känd barnboksförfattare och översättare.

I en runa i Bonniers Svea Folkkalender 1905 beskrev författaren Birger Schöldström Mathilda Langlet: ”Det förhåller sig nog med individen som med folken, att den är lyckligast som har den enklaste historien. Mathilda Langlet var en lycklig kvinna, och hennes lefnadsdata voro enkla, men mellan dessa data låg en ovanligt rik och i andligt afseende befruktande litterär verksamhet, hvilken gjorde henne till en af sin samtids mest bekanta svenska kvinnor, nämligen inom Sveriges egna gränser, och hon bar, om någon, den hedrande benämningen af: det svenska hemmets författarinna.
Hon hade lyckan att födas  – den 8 november 1832 – i ett af dessa mönster för svenska hem som kallas: en prästgård på landet, hade lyckan, att hennes fader – prosten A.W. Söderén – gaf henne en ovanligt vårdad uppfostran, hade lyckan att, 1864, blifva i ett harmoniskt, med barn och blomma välsignadt  äktenskap förenad med en bildad, högt aktad, henne värdig make, arkitekten E.V. Langlet, den bekante kyrkobyggaren, och hade slutligen lyckan att efter den rika arbetsdagen få lugnt och sakta slumra in till den långa hvilan, i signadt minne hos henne värdiga barn och i kär hågkomst hos vänner.”

Mathilda Langlet var en på alla sätt litterär mångsysslare. Hon började enligt Birger Schöldström sin bana på 1850-talet med ”småuppsatser och flera förträffliga översättningar af goda berättare från engelskan, franskan, spanskan och holländskan”. Åren 1863–1864 gav hon ut tidskriften Året om, Läsning i den husliga kretsen, som främst vände sig till kvinnor i hennes egen samhällsklass. Den utkonkurrerades dock snart av Svenska Familj-Journalen där Mathilda Langlet sedan blev en av medarbetarna.
Som skönlitterär författare debuterade Mathilda Langlet 1871 med diktsamlingen Blad och blommor. Boken fick inget större genomslag. Sedan hon bildat familj skrev hon en lång rad barnböcker. Först ut var Moster Vivica och Kisse-Rolf, En lustig historia på vers och prosa 1872, därnäst kom Barnen i skogen 1875 och under de följande 25 åren skrev hon närmare ett 20-tal barnböcker, vanligtvis på vers.

Men som Birger Schöldström skriver i sin runa blev hon också det svenska hemmets författarinna. Det var med böcker om hushåll och barnuppfostran som Vi och våra söner, några ord om uppfostran (1887) och Tidsströmningar belysta från hemmets härd (1887) och flera andra i samma genre som hon väckte mest uppmärksamhet.  Särskilt framgångsrik blev hennes mer än tusen sidor långa handbok Husmodern i staden och på landet (1884) där hon ger råd till unga och oerfarna husmödrar. Hon hann också med att skriva kokboken Fru Langlets kokbok innehållande beskrifning på 1 722 olika rätter (1902).

Alla dessa böcker är nu mer eller mindre glömda. För nutida läsare känns de både främmande och föråldrade. De är ofta kristet moraliserande och könsstereotypa. Som Gunnel Furuland påpekar i en artikel på nätet hamnade den moralkonservativa Mathilda Langlet i början av 1900-talet i otakt med tiden och hennes böcker trycktes inte längre.

Vid sidan av sitt eget författarskap hann Mathilda Langlet också med att göra ett 80-tal översättningar, allt från flickböcker till missromaner. I brev till Bonniers har hon poängterat att hon tyckte om att ha lite pengar för sig själv. Familjen var tämligen välbeställd och det verkar som hon i stort sett bara översatte böcker som stämde överens med hennes konservativa syn på omvärlden. Även översättningarna blev med tiden omoderna. Längst klarade sig hennes översättningar av Ethel Turners flickböcker, t.ex. Sju syskon och En liten yrhätta, som kom i nytryck ännu på 1940-talet /BW

Litt: Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige (1965). Gunnel Furuland, ”Mathilda Langlet” på ww.oversattarlexikon.se/artiklar/Mathilda_Langlet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *