Verksamhetsberättelse med årsredovisning 2020

Socialt verksam. Invald 1887.
Anna Wallenberg (1838-1910) var under 1800-talets senare del ett välkänt namn i Stockholms konstnärliga och filantropiska kretsar. Hon växte upp på Skeppsholmen, dotter till konteramiralen Johan Gustaf von Sydow och Eleonora Wiggman. Hon undervisades i hemmet av modern i bl.a. teckning, som hon tidigt visade anlag för. Hon studerade sedan måleri för Carl Gustaf Qvarnström och Johan Christoffer Boklund, båda professorer vid Konstakademien och högt ansedda lärare. Konststudierna fortsatte därefter under många resor runt om i Europa. Hennes konst består av stilleben, porträtt och landskapsskildringar. Hon deltog med ett par oljemålningar i Konstakademiens utställning 1860.

Ett år senare gifte sig Anna med  den 22 år äldre A.O. Wallenberg, Enskilda Bankens grundare. Hon fick nu ta hand om makens fyra barn från tidigare äktenskap och födde själv tio barn. Hon ansvarade för familjens stora hem med många anställda såväl vid Kungsträdgården som sommarhuset Sirishov på Djurgården. Senare inköptes som sommarbostad gården Malmvik på Lindö bortom Drottningholm. Anna lät bygga om huvudbyggnaden som fick renässansgavlar, torn och spiror. Hon antog att det var så huset sett ut då det byggdes på 1600-talet. (Numera har huset givits mer 1700-talaskaraktär.)

A.O. Wallenberg var förutom bankman också mycket involverad i tidens politiska frågor. Som riksdagsman engagerade han sig  banklagstiftningens moderniserande och kvinnors rättigheter. Han var först i landet med att anställa kvinnor i banken och tillåta att kvinnor fick öppna egna bankkonton. Det anses att Anna som förtrogen och rådgivare till sin man hade stort inflytande över hans ställningstaganden.

Efter makens död 1886 ägnade sig Anna Wallenberg åt omfattande välgörenhet. Hon övergav aldrig sin kärlek till måleriet och ömmade särskilt för fattiga och begåvade konstnärer. Hennes goda administrativa förmåga kom till nytta på många håll. Hon var bl.a. ordförande i Handarbetets Vänner, som fick stora framgångar tack vare henne. Hon stöttade Artur Hazelius i hans arbete med att skapa Skansen och Nordiska museet och stod i spetsen för alla basarer och fester som skulle finansiera hans projekt. Därutöver var hon ordförande i Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar, som var inriktat på att stödja den svenska flottan.  År 1899 utsågs hon till ledamot av den kungliga kommitté som skulle ansvara för Sveriges deltagande i världsutställningen i Paris 1900.

Anna Wallenberg ligger begravd på släkten Wallenbergs begravningsplats på Lindö. /BW

Museiintendent. Invald 1935. Sällskapets ordförande 1962–1969.

Se Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, www.skbl.se

Tonsättarinna. Invald 1887.

Laura Netzel (1839-1927) står i Nya Iduns matrikel som tonsättarinna, men hon var också en skicklig pianist, därtill uppskattad konsertarrangör. Laura Netzel var född i Finland och hette före giftermålet Pistolkors. Familjen flyttade till Stockholm när Laura var i ettårsåldern. Hon fick tidigt pianoutbildning av framstående pedagoger och debuterade som 17-åring 1857 i en pianokonsert med Hovkapellet. Hon fortsatte sedan att framträda som pianist, dirigent och konsertarrangör i mer än 40 år, såväl i Stockholm som i Paris, där hon ofta vistades. Från 1866 var hon gift med den kände läkaren Wilhelm Netzel, professor i gynekologi.

Christina Tobeck (invald 2012) producerade 2015 för SR P2 en dokumentärserie om Laura Netzel. I introduktionen till serien om fyra entimmesprogram skriver hon: ”Först 1874, då hon var 35 år gammal debuterade Laura Netzel som tonsättare med ett par stycken för damkör, och tio år senare publicerades några av hennes sånger. Därefter flödade musiken ur hennes notpenna, romantiskt klingande och med stort känslomässigt uttryck. Hon talade själv om sitt sydländska blod.” Ett 70-tal verk finns bevarade, främst sånger, piano- och kammarmusik. Mest nöjd var hon med Stabat Mater, ett verk för solo, kör och orgel.

Så sent som hösten 2020 uruppförde Norrköpings symfoniorkester  Laura Netzels pianokonsert, som hon skrev sent i livet. Svenska Dagbladets recensent Sofia Nyblom var lyrisk: ”Det är sällan ett kritikeröga  rörs till tårar. Men när jag sitter längst bak i De Geer-hallen under urpremiären händer det att jag  blir knockad av innerligheten  och omtumlad av tonsättarens temperament.  — Laura Netzel är ännu en av dessa bortglömda kvinnliga kompositörer som sakta erövrar sin rättmätiga plats i musikhistorien.” (SvD 26 okt. 2020)

Som tonsättare verkade Laura  Netzel  i ett musikliv dominerat av män. I likhet med många andra konstnärligt skapande kvinnor vid den här tiden använde hon sig därför av pseudonym och kallade sig för Lago eller N. Lago, det vill säga ett könsneutralt namn. Trots det hade hon svårt att få erkännande i Sverige. I andra länder gick det bättre, framför allt i Frankrike. Här var hon mycket framgångsrik och blev även invald i den franska tonsättarföreningen. Många av hennes kompositioner gavs under pseudonymen N. Lago ut av välrenommerade europeiska förlag och fick goda recensioner, trots att det i flera tidningar framgick att det var en kvinna som dolde sig bakom signaturen.

Den ekonomiskt oberoende Laura Netzel var också mycket engagerad i sociala frågor, bland annat var hon med och grundade Stiftelsen för husvilla kvinnor och Barnsjukhuset Samariten.  Under 1890-talet och det tidiga 1900-talaet arrangerade hon varje lördag billiga konserter för arbetare där även hennes egna verk fanns med på  programmet. Genom sitt vida kontaktnät fick hon många av tidens stora artister att uppträda vid dessa tillställningar. Entréavgiften var 25 öre. Men Laura Netzel var noga med att konserterna, som blev mycket populära, var avsedda för arbetare i första hand. Det berättas att hon stod själv i dörren och motade bort sina fina dambekanta. /BW

Fil.kand. Invald 1896.

Elsa Munck af Rosenschöld (1871 – 1953) föddes på egendomen Sophielund i Södermanland, dotter till greve Oskar Frölich och Elisabeth Schartau. När Elsa bara var några år gammal flyttade familjen på grund av hennes äldre systers sviktande hälsa först till Schweiz och sedan till Frankrike. Därefter gick flytten till Österrike då fadern, som var officer, utnämnts till militärattaché vid det kejserliga hovet i Wien. Åter i Sverige bosatte sig familjen på olika gårdar i Södermanland och därefter i Stockholm.

År 1889 arton år gammal tog Elsa studenten. Året därpå började hon läsa i Uppsala där hon 1893 blev fil.kand. i latin, nordiska språk, geologi, teoretisk filosofi och romanska språk.  I Uppsala umgicks hon bland radikala kvinnliga studenter i kretsen kring Lydia Wahlström (invald 1901) och Klara Johanson (invald 1898) och var med 1892 när Uppsala Kvinnliga Studentförening (UKSF) bildades på initiativ av Lydia Wahlström. Elsa valdes till sekreterare i den nybildade föreningen. Medlemmarna i UKSF var de första kvinnliga studenterna i Sverige som bar studentmössa offentligt, något som av samtiden sågs som mycket oanständigt. Kvinnor skulle inte bära mössa med skärm!

Åter i Stockholm tog Elsa tjänst som lärare. Åren 1894 – 1900 undervisade hon i den humanistiskt inriktade Brummerska skolan. Som medlem i Akademiskt bildade kvinnors förening i Stockholm var hon med i kampen för kvinnors rätt till högre ämbeten och lika lön. Hon var också engagerad i sociala frågor för att ge hjälp och stöd till utsatta och fattiga familjer. Under1890-talet deltog hon aktivt i Nya Idun. Detta var en period av livligt spexande. År 1900 axlade hon rollen som Madame de Staël i spexet Napoleon på St. Helena, författat av nära vännen Anna Maria Roos (se denna).

År 1901 gifte sig Elsa med juristen Nils Munck af Rosenschöld. Till följd av hans olika utnämningar kom familjen att, förutom några år i Stockholm, bo i Svenstavik i Jämtland och i Ljungby i Småland. Efter mannens död 1935 återvände Elsa till Stockholm, men sägs då ha levt ett tillbakadraget liv i sorg och saknad. I ett kondoleansbrev till familjen efter Elsas död 1953 skrev Lydia Wahlström: ”Elsa var i Uppsala smått dyrkad för den fläkt av skönhet som alltid stod omkring henne.” /BW

Författarinna. Invald 1885.
Mathilda Langlet (1832–1904) var en i senare delen av 1800-talet mycket uppskattad och känd barnboksförfattare och översättare.

I en runa i Bonniers Svea Folkkalender 1905 beskrev författaren Birger Schöldström Mathilda Langlet: ”Det förhåller sig nog med individen som med folken, att den är lyckligast som har den enklaste historien. Mathilda Langlet var en lycklig kvinna, och hennes lefnadsdata voro enkla, men mellan dessa data låg en ovanligt rik och i andligt afseende befruktande litterär verksamhet, hvilken gjorde henne till en af sin samtids mest bekanta svenska kvinnor, nämligen inom Sveriges egna gränser, och hon bar, om någon, den hedrande benämningen af: det svenska hemmets författarinna.
Hon hade lyckan att födas  – den 8 november 1832 – i ett af dessa mönster för svenska hem som kallas: en prästgård på landet, hade lyckan, att hennes fader – prosten A.W. Söderén – gaf henne en ovanligt vårdad uppfostran, hade lyckan att, 1864, blifva i ett harmoniskt, med barn och blomma välsignadt  äktenskap förenad med en bildad, högt aktad, henne värdig make, arkitekten E.V. Langlet, den bekante kyrkobyggaren, och hade slutligen lyckan att efter den rika arbetsdagen få lugnt och sakta slumra in till den långa hvilan, i signadt minne hos henne värdiga barn och i kär hågkomst hos vänner.”

Mathilda Langlet var en på alla sätt litterär mångsysslare. Hon började enligt Birger Schöldström sin bana på 1850-talet med ”småuppsatser och flera förträffliga översättningar af goda berättare från engelskan, franskan, spanskan och holländskan”. Åren 1863–1864 gav hon ut tidskriften Året om, Läsning i den husliga kretsen, som främst vände sig till kvinnor i hennes egen samhällsklass. Den utkonkurrerades dock snart av Svenska Familj-Journalen där Mathilda Langlet sedan blev en av medarbetarna.
Som skönlitterär författare debuterade Mathilda Langlet 1871 med diktsamlingen Blad och blommor. Boken fick inget större genomslag. Sedan hon bildat familj skrev hon en lång rad barnböcker. Först ut var Moster Vivica och Kisse-Rolf, En lustig historia på vers och prosa 1872, därnäst kom Barnen i skogen 1875 och under de följande 25 åren skrev hon närmare ett 20-tal barnböcker, vanligtvis på vers.

Men som Birger Schöldström skriver i sin runa blev hon också det svenska hemmets författarinna. Det var med böcker om hushåll och barnuppfostran som Vi och våra söner, några ord om uppfostran (1887) och Tidsströmningar belysta från hemmets härd (1887) och flera andra i samma genre som hon väckte mest uppmärksamhet.  Särskilt framgångsrik blev hennes mer än tusen sidor långa handbok Husmodern i staden och på landet (1884) där hon ger råd till unga och oerfarna husmödrar. Hon hann också med att skriva kokboken Fru Langlets kokbok innehållande beskrifning på 1 722 olika rätter (1902).

Alla dessa böcker är nu mer eller mindre glömda. För nutida läsare känns de både främmande och föråldrade. De är ofta kristet moraliserande och könsstereotypa. Som Gunnel Furuland påpekar i en artikel på nätet hamnade den moralkonservativa Mathilda Langlet i början av 1900-talet i otakt med tiden och hennes böcker trycktes inte längre.

Vid sidan av sitt eget författarskap hann Mathilda Langlet också med att göra ett 80-tal översättningar, allt från flickböcker till missromaner. I brev till Bonniers har hon poängterat att hon tyckte om att ha lite pengar för sig själv. Familjen var tämligen välbeställd och det verkar som hon i stort sett bara översatte böcker som stämde överens med hennes konservativa syn på omvärlden. Även översättningarna blev med tiden omoderna. Längst klarade sig hennes översättningar av Ethel Turners flickböcker, t.ex. Sju syskon och En liten yrhätta, som kom i nytryck ännu på 1940-talet /BW

Litt: Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige (1965). Gunnel Furuland, ”Mathilda Langlet” på ww.oversattarlexikon.se/artiklar/Mathilda_Langlet

Ingrid Svensson har gett ut boken Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris.

Socialt verksam. Invald 1885. Sällskapets vice ordförande 1900-1901.

Therese Gyldén (1842-1937) var en av de femton utvalda som inbjöds till Nya Iduns allra första möte i februari 1885. Hon var född i den tyska staden Jena och ”uppvuxen i de allra bästa kulturella traditioner”. Hennes farfar, poeten och översättaren Karl Ludwig von Knebel, var god vän med Goethe. Det starka intresset för Goethe var något som sedan i hög grad kom att prägla hennes liv. Helt passande var det också i Goethes Weimar hon i början av 1860-talet först träffade sin blivande man, den finlandssvenske astronomen Hugo Gyldén, som då var verksam i Tyskland. De gifte sig 1865.
De första åren som gifta bodde paret Gyldén i Ryssland där Hugo Gyldén var adjunkt-astronom vid det kejserliga observatoriet i Pulkova. 1871 utnämndes han till chef för observatoriet i Stockholm och familjen flyttade in i professorsbostaden på Observatoriekullen. Här utvecklades snart ett omfattande sällskapsliv. Therese Gyldén blev känd som en av Stockholms mest lysande värdinnor. Att bli bjuden hem till Gyldéns ansågs som en stor ynnest. Hemmet på Observatoriekullen blev en centralpunkt för en kulturellt och vetenskapligt intresserad vänkrets. Här umgicks Viktor Rydberg, Ellen Key (en av Nya Iduns stiftarinnor), Sonja Kovalevsky (invald 1885) och många andra av tidens främsta vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Therese Gyldén förde med sig sina traditioner från Tyskland och hemmet var fyllt av minnen från Goethe. Det berättas att Ellen Key, som var en stor beundrare av Goethe, vid en middag hos Gyldéns böjde sig fram och hänfört kysste bordduken när hon fick veta att Goethe en gång suttit till bords och ätit vid den.

Men en bjudning hos Gyldéns efterlämnade ett sorgligt minne. En kväll 1891 var Sonja Kovalevsky en av gästerna. Hon hade återvänt till Sverige efter en utlandsresa med en envis förkylning. På vägen hem från Gyldéns råkade hon ta fel spårvagn och fick sedan gå till fots i blåst och kyla hem till Sturegatan. Inom några dagar övergick förkylningen i lunginflammation. Vännerna Therese Gyldén och Ellen Key turades om att vaka vid sjukbädden, men Sonja Kovalevskys liv gick inte att rädda. Hennes 13-åriga dotter Lill-Sonja gick vid den här tiden i Anna Whitlocks skola. Hon togs nu om hand av Therese Gyldén så att hon kunde avsluta skolgången i Sverige innan hon återvände till sin familj i Ryssland.

Även om Therese Gyldén mest av allt var känd som en strålande och spirituell värdinna ägnade hon också tid åt sociala frågor. Tillsammans med sin man var hon engagerad i Norrmalms sjukvårdsförening. Utan att tillhöra toppskiktet av kvinnor som arbetade för kvinnosaken dyker hennes namn upp i många olika sammanhang. När Föreningen för gift kvinnas äganderätt bildades, den första kvinnosaksföreningen, var hon med bland grundarna liksom vid bildandet av Fredrika Bremer Förbundet. Hon var också mycket intresserad av pedagogiska frågor och engagerade sig tillsammans med bl.a. iduneserna Anna Whitlock (invald 1885), Hilda Casselli (invald 1885) och Sofi Almquist (invald 1895) i utvecklingen av flickskoleundervisningen. Hennes credo lär ha varit: ”Kvinnor kan!” En paroll som sedan tagits upp av senare kvinnogenerationer.

Efter Hugo Gyldéns död 1896 flyttade Therese Gyldén till Djursholm. Här fortsatte hon att ha ett gästfritt hem. Den tyskorienterade författarinnan och kritikern Klara Johanson (invald 1898), som även hon hade Goethe som husgud, var en ofta sedd gäst. Under många år tillhörde hon ett exklusivt Goethegesellschaft som bestod av henne själv, Therese Gyldén och Therese Gyldéns dotter Elsa. Klara Johanson beskriver hemmet i Djursholm som hämtat från Goethetidens Weimar eller Jena. ”Det var som om den tyska romantiken stigit in i Stockholms vardag.” Sina sista år bodde Therese Gyldén på Norr Mälarstrand. När Nya Idun firade sitt 50-årsjubileum 1935 var bara två av de femton första iduneserna i livet. Therese Gyldén, då 93 år gammal, var den ena, den andra Anna Munthe-Norstedt. /BW