Fil.kand. Invald 1896.
Elsa Munck af Rosenschöld (1871 – 1953) föddes på egendomen Sophielund i Södermanland, dotter till greve Oskar Frölich och Elisabeth Schartau. När Elsa bara var några år gammal flyttade familjen på grund av hennes äldre systers sviktande hälsa först till Schweiz och sedan till Frankrike. Därefter gick flytten till Österrike då fadern, som var officer, utnämnts till militärattaché vid det kejserliga hovet i Wien. Åter i Sverige bosatte sig familjen på olika gårdar i Södermanland och därefter i Stockholm.
År 1889 arton år gammal tog Elsa studenten. Året därpå började hon läsa i Uppsala där hon 1893 blev fil.kand. i latin, nordiska språk, geologi, teoretisk filosofi och romanska språk. I Uppsala umgicks hon bland radikala kvinnliga studenter i kretsen kring Lydia Wahlström (invald 1901) och Klara Johanson (invald 1898) och var med 1892 när Uppsala Kvinnliga Studentförening (UKSF) bildades på initiativ av Lydia Wahlström. Elsa valdes till sekreterare i den nybildade föreningen. Medlemmarna i UKSF var de första kvinnliga studenterna i Sverige som bar studentmössa offentligt, något som av samtiden sågs som mycket oanständigt. Kvinnor skulle inte bära mössa med skärm!
Åter i Stockholm tog Elsa tjänst som lärare. Åren 1894 – 1900 undervisade hon i den humanistiskt inriktade Brummerska skolan. Som medlem i Akademiskt bildade kvinnors förening i Stockholm var hon med i kampen för kvinnors rätt till högre ämbeten och lika lön. Hon var också engagerad i sociala frågor för att ge hjälp och stöd till utsatta och fattiga familjer. Under1890-talet deltog hon aktivt i Nya Idun. Detta var en period av livligt spexande. År 1900 axlade hon rollen som Madame de Staël i spexet Napoleon på St. Helena, författat av nära vännen Anna Maria Roos (se denna).
År 1901 gifte sig Elsa med juristen Nils Munck af Rosenschöld. Till följd av hans olika utnämningar kom familjen att, förutom några år i Stockholm, bo i Svenstavik i Jämtland och i Ljungby i Småland. Efter mannens död 1935 återvände Elsa till Stockholm, men sägs då ha levt ett tillbakadraget liv i sorg och saknad. I ett kondoleansbrev till familjen efter Elsas död 1953 skrev Lydia Wahlström: ”Elsa var i Uppsala smått dyrkad för den fläkt av skönhet som alltid stod omkring henne.” /BW