Kategoriarkiv: Uncategorized

Mathilda Langlet

Författarinna. Invald 1885.
Mathilda Langlet (1832–1904) var en i senare delen av 1800-talet mycket uppskattad och känd barnboksförfattare och översättare.

I en runa i Bonniers Svea Folkkalender 1905 beskrev författaren Birger Schöldström Mathilda Langlet: ”Det förhåller sig nog med individen som med folken, att den är lyckligast som har den enklaste historien. Mathilda Langlet var en lycklig kvinna, och hennes lefnadsdata voro enkla, men mellan dessa data låg en ovanligt rik och i andligt afseende befruktande litterär verksamhet, hvilken gjorde henne till en af sin samtids mest bekanta svenska kvinnor, nämligen inom Sveriges egna gränser, och hon bar, om någon, den hedrande benämningen af: det svenska hemmets författarinna.
Hon hade lyckan att födas  – den 8 november 1832 – i ett af dessa mönster för svenska hem som kallas: en prästgård på landet, hade lyckan, att hennes fader – prosten A.W. Söderén – gaf henne en ovanligt vårdad uppfostran, hade lyckan att, 1864, blifva i ett harmoniskt, med barn och blomma välsignadt  äktenskap förenad med en bildad, högt aktad, henne värdig make, arkitekten E.V. Langlet, den bekante kyrkobyggaren, och hade slutligen lyckan att efter den rika arbetsdagen få lugnt och sakta slumra in till den långa hvilan, i signadt minne hos henne värdiga barn och i kär hågkomst hos vänner.”

Mathilda Langlet var en på alla sätt litterär mångsysslare. Hon började enligt Birger Schöldström sin bana på 1850-talet med ”småuppsatser och flera förträffliga översättningar af goda berättare från engelskan, franskan, spanskan och holländskan”. Åren 1863–1864 gav hon ut tidskriften Året om, Läsning i den husliga kretsen, som främst vände sig till kvinnor i hennes egen samhällsklass. Den utkonkurrerades dock snart av Svenska Familj-Journalen där Mathilda Langlet sedan blev en av medarbetarna.
Som skönlitterär författare debuterade Mathilda Langlet 1871 med diktsamlingen Blad och blommor. Boken fick inget större genomslag. Sedan hon bildat familj skrev hon en lång rad barnböcker. Först ut var Moster Vivica och Kisse-Rolf, En lustig historia på vers och prosa 1872, därnäst kom Barnen i skogen 1875 och under de följande 25 åren skrev hon närmare ett 20-tal barnböcker, vanligtvis på vers.

Men som Birger Schöldström skriver i sin runa blev hon också det svenska hemmets författarinna. Det var med böcker om hushåll och barnuppfostran som Vi och våra söner, några ord om uppfostran (1887) och Tidsströmningar belysta från hemmets härd (1887) och flera andra i samma genre som hon väckte mest uppmärksamhet.  Särskilt framgångsrik blev hennes mer än tusen sidor långa handbok Husmodern i staden och på landet (1884) där hon ger råd till unga och oerfarna husmödrar. Hon hann också med att skriva kokboken Fru Langlets kokbok innehållande beskrifning på 1 722 olika rätter (1902).

Alla dessa böcker är nu mer eller mindre glömda. För nutida läsare känns de både främmande och föråldrade. De är ofta kristet moraliserande och könsstereotypa. Som Gunnel Furuland påpekar i en artikel på nätet hamnade den moralkonservativa Mathilda Langlet i början av 1900-talet i otakt med tiden och hennes böcker trycktes inte längre.

Vid sidan av sitt eget författarskap hann Mathilda Langlet också med att göra ett 80-tal översättningar, allt från flickböcker till missromaner. I brev till Bonniers har hon poängterat att hon tyckte om att ha lite pengar för sig själv. Familjen var tämligen välbeställd och det verkar som hon i stort sett bara översatte böcker som stämde överens med hennes konservativa syn på omvärlden. Även översättningarna blev med tiden omoderna. Längst klarade sig hennes översättningar av Ethel Turners flickböcker, t.ex. Sju syskon och En liten yrhätta, som kom i nytryck ännu på 1940-talet /BW

Litt: Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige (1965). Gunnel Furuland, ”Mathilda Langlet” på ww.oversattarlexikon.se/artiklar/Mathilda_Langlet

 

Therese Gyldén

Socialt verksam. Invald 1885. Sällskapets vice ordförande 1900-1901.

Therese Gyldén (1842-1937) var en av de femton utvalda som inbjöds till Nya Iduns allra första möte i februari 1885. Hon var född i den tyska staden Jena och ”uppvuxen i de allra bästa kulturella traditioner”. Hennes farfar, poeten och översättaren Karl Ludwig von Knebel, var god vän med Goethe. Det starka intresset för Goethe var något som sedan i hög grad kom att prägla hennes liv. Helt passande var det också i Goethes Weimar hon i början av 1860-talet först träffade sin blivande man, den finlandssvenske astronomen Hugo Gyldén, som då var verksam i Tyskland. De gifte sig 1865.
De första åren som gifta bodde paret Gyldén i Ryssland där Hugo Gyldén var adjunkt-astronom vid det kejserliga observatoriet i Pulkova. 1871 utnämndes han till chef för observatoriet i Stockholm och familjen flyttade in i professorsbostaden på Observatoriekullen. Här utvecklades snart ett omfattande sällskapsliv. Therese Gyldén blev känd som en av Stockholms mest lysande värdinnor. Att bli bjuden hem till Gyldéns ansågs som en stor ynnest. Hemmet på Observatoriekullen blev en centralpunkt för en kulturellt och vetenskapligt intresserad vänkrets. Här umgicks Viktor Rydberg, Ellen Key (en av Nya Iduns stiftarinnor), Sonja Kovalevsky (invald 1885) och många andra av tidens främsta vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Therese Gyldén förde med sig sina traditioner från Tyskland och hemmet var fyllt av minnen från Goethe. Det berättas att Ellen Key, som var en stor beundrare av Goethe, vid en middag hos Gyldéns böjde sig fram och hänfört kysste bordduken när hon fick veta att Goethe en gång suttit till bords och ätit vid den.

Men en bjudning hos Gyldéns efterlämnade ett sorgligt minne. En kväll 1891 var Sonja Kovalevsky en av gästerna. Hon hade återvänt till Sverige efter en utlandsresa med en envis förkylning. På vägen hem från Gyldéns råkade hon ta fel spårvagn och fick sedan gå till fots i blåst och kyla hem till Sturegatan. Inom några dagar övergick förkylningen i lunginflammation. Vännerna Therese Gyldén och Ellen Key turades om att vaka vid sjukbädden, men Sonja Kovalevskys liv gick inte att rädda. Hennes 13-åriga dotter Lill-Sonja gick vid den här tiden i Anna Whitlocks skola. Hon togs nu om hand av Therese Gyldén så att hon kunde avsluta skolgången i Sverige innan hon återvände till sin familj i Ryssland.

Även om Therese Gyldén mest av allt var känd som en strålande och spirituell värdinna ägnade hon också tid åt sociala frågor. Tillsammans med sin man var hon engagerad i Norrmalms sjukvårdsförening. Utan att tillhöra toppskiktet av kvinnor som arbetade för kvinnosaken dyker hennes namn upp i många olika sammanhang. När Föreningen för gift kvinnas äganderätt bildades, den första kvinnosaksföreningen, var hon med bland grundarna liksom vid bildandet av Fredrika Bremer Förbundet. Hon var också mycket intresserad av pedagogiska frågor och engagerade sig tillsammans med bl.a. iduneserna Anna Whitlock (invald 1885), Hilda Casselli (invald 1885) och Sofi Almquist (invald 1895) i utvecklingen av flickskoleundervisningen. Hennes credo lär ha varit: ”Kvinnor kan!” En paroll som sedan tagits upp av senare kvinnogenerationer.

Efter Hugo Gyldéns död 1896 flyttade Therese Gyldén till Djursholm. Här fortsatte hon att ha ett gästfritt hem. Den tyskorienterade författarinnan och kritikern Klara Johanson (invald 1898), som även hon hade Goethe som husgud, var en ofta sedd gäst. Under många år tillhörde hon ett exklusivt Goethegesellschaft som bestod av henne själv, Therese Gyldén och Therese Gyldéns dotter Elsa. Klara Johanson beskriver hemmet i Djursholm som hämtat från Goethetidens Weimar eller Jena. ”Det var som om den tyska romantiken stigit in i Stockholms vardag.” Sina sista år bodde Therese Gyldén på Norr Mälarstrand. När Nya Idun firade sitt 50-årsjubileum 1935 var bara två av de femton första iduneserna i livet. Therese Gyldén, då 93 år gammal, var den ena, den andra Anna Munthe-Norstedt. /BW